Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ibland händer det att man totalt lörlorar hoppet om den
svenska filmens renässans, ett hopp som man i alla fall segt
hänger fast vid med tanke på de stolta segrar vi en gång vunno
med en hel rad starka, konstnärliga, smaksäkra och stilfulla
filmverk. Den förhärskande känslan efter beskådandet av
åtminstone första delen av Gustaf Vasa är emellertid
förvåning, djup och äkta förbluffelse över detta anno 1927 inspelade
opus. Sveriges historia är en sak och levande bilder är en
annan sak — men gudarna må veta att dessa båda tillsammans
icke alltid måste bli film! Denna oerhört långrandiga och
intresselösa exposé, dessa löst fladdrande tablåer — för all del
ofta både vackra och säkert fullt stilenliga — och dessa ideliga,
långa, centnertunga texter med sin omöjliga gammalsvenska
mellan var och varannan scen, icke är detta film! »Karl XII»
var intet mästerverk, men den hade dock en viss koncentration,
ett starkt patos och en logisk handling — vare sig den nu var
romantiserad eller fullt historisk — som Gustaf Yasa-filmen
alldeles saknar. Andra delens äventyr i Dalarna hålla sig
visserligen litet mer till sak, men du goda tid vad det blir ensidigt
med den stackars ynglingens pulsande i snön, ur stuga och i
stuga, från Anders Persson i Rankhyttan till Ornäs och från
Jon i Svärdsjö till Måns Nilsson och vad nu alla de goda
masgubbarna hette, som vi läste om i skolan ... Och varför i all
världen har man sparat så sorgligt på statisterna? De s. k.
stridsscenerna med en handfull snygga teaterbönder, som
pillade på danskarna med sina spjut, varpå dessa genast
skräckslagna togo till flykten, voro enbart löjeväckande, liksom den
lilla glesa och futtiga ring, som stod samlad kring Morakullen,
knappast såg ut att kunna rädda Sveriges rike. Men det måtte
de ha gjort i alla fall, ty man såg aldrig till några andra i hela
den svenska »armén». Vasaloppet gav vackra vinterscenerier,
men något moment av spänning hade man icke brytt sig om
att söka mana fram. Torrt, dött, tråkigt!
Vad som stannar i minnet äro ett par enstaka vackert gjorda
historiska illustrationer, såsom exempelvis Sten Stures
dödsfärd, den makabra stämningen i de kanske väl varsamt gjorda
scenerna från blodbadet och intåget i Stockholm.
Persongalleriet var omfattande men absolut ointressant, på ett undantag
när: Edvin Adolphsons Kristian. Skådespelaren skänkte
verkligen intresse åt några scener genom sitt fascinerande ansikte,
som levde i varje skiftning och gav intrycket av människan
bakom rollporträttet. Gösta Ekman var Gösta Ekman och hade
det säkert inte så vidare roligt, ty han fick inte göra annat än
luffa omkring och se ledsen och arg ut nio tiondelar av filmen
och den sista tiondelen fick han sitta på en häst och se myndig
och sträng ut — vilket ju var ungefär detsamma. När han
var som mest arg drog han ihop bägge ögonen, men Karin
Swanström som Dyvekes stygga mamma drog bara ihop det
ena, vilket nästan gjorde ännu större effekt. Hugo Björne gav
en vacker bild av Sten Sture, och i myllret av staffagefigurer
sågs en hel rad av våra mera bekanta skådespelare.
Wien har flitigt utnyttjats som filmmiljö i årets amerikanska
filmer, och senast fick staden låna färg och stämning åt
Serenad, en liten välgjord historia, men visst inte så romantisk
som titeln låter ana. Manuskriptet av Ernst Vajda har sina
poänger och regissören d’Abbadie d’Arrast har både smak,
humor och finess. Han leker på ett elegant och älskvärt sätt
fram berättelsen om en ung musikers förälskelse, giftermål,
snedsprång och gång till Canossa, och herrskapet Menjou i de
bärande rollerna äro enbart behagliga. Monsieur Adolphe är
ju välkänd förut, och hans nya fru Kathryn Carver är vacker
och kultiverad. »Serenad» är en ganska tunn underhållningsfilm,
men den saknar inte sitt lilla pikanteri.
Åtskilligt grövre i konturerna är Norma Talmadges senaste,
en äventyrshistoria med Sydamerika som bakgrund. Duvan
lyder titeln på opuset, som rör sig med kända ingredienser:
krogen med den svartmuskige värden, den mäktige och
råbarkade caballeron som åtrår den lilla dansösen, den sköne
ynglingen som hon älskar, mutor, vilda ritter, lassokastning,
knallande revolvrar, raffel och spel, slagsmål och kyssar, San Paolo
och San Pedro och carramba, senorita! Men Norma är bedårande,
hennes ansikte, hennes kropp, hennes ögon och hennes leende,
allt är som sammet, sammet och stjärnor, och hennes teknik
är fabulöst avrundad. Hon lyckas också få fram äkta sydländsk
glöd i sina kärleksscener med Gilbert Roland —
skönhetsmät-tade nästan till överdrift — det må nu bero på den äkthet i
amouren som malicen förtäljer, eller något annat. Noah Beery
gjuter saft och humor i sin skrävlande caballero och den yttre
uppenbarelsen är absolut övertygande.
Kaliforniens ros är en s. k. romantisk film. Härvidlag
har regissören huvudsakligen låtit två vackra ungdomar posera
framför kameran i pittoreska dräkter, situationer och
omgivning. Mary Astor är en av filmens gracilaste uppenbarelser och
hennes ansikte är förandligat skönt — men därmed är det också
punkt. Man njuter av att se henne, men något spel får man
förgäves vänta på. Gilbert Roland — lancerad som Armand i
Kameliadamen — är manligt skön och käck, mera väntar man knappt
av en roll som caballero i det soliga Kalifornien. Montague Love
är gemytlig och trevlig som guvernör med den glättigaste
politiken i världen: »Bäst som sker!» Regissören har ordnat
vackert omkring de agerande och rosornas fiesta var verkligen en
fröjd för ögat liksom en hel del andra detaljer. Slutet som
vanligt i dussinfilmerna — enfaldigt!
Hennes resa till Paris är en pikant komedi och
handlar om det stora problemet hur en man skall skötas och
två kvinnor: en som förstår och en som inte förstår det. En
ung fru med till överdrift regelrätta vanor bringas totalt ur
desamma genom att en levnadsglad väninna söker muntra
Kobbs Vbéer
äro odisputabelt de
finaste
KAPPBLOMMOR
Största urval
Lägsta priser
E M E lTe ÅQUI ST & C:o
Birger Jarlsgatan e, Hornsgatan 20 D, Götgatan 30.
j ARTISTRABATT
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
