Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
AMERIKA I WIEN OCH WIEN I AMERIKA
Vincent Youmans ”No, no, Nanette" segrar i Wien. — Bruno Qranichstaedten
återvänder till ”the upper four hundred”
Från Scenens Wienkorrespondent
I sin skarpa kritik mot »Jonny spielt auf» i Neue
Freie Presse fällde Julius Korngold några varma
lovord över Vincent Youmans amerikanska operett No, n o,
Nanette, som för kort tid sedan presenterades för
wienarna på Biirgertheater. Paul Stefan, även han en
framstående wiensk musikkritiker, har givit verket ännu
mer oförblommerat beröm, och en bekant svensk
musiker, som annars ingalunda hyllar operettgenren, satte
samtalsvis betyget stora A för instrumentationen.
Det är därför inte att undra på att »No, no, Nanette»
blivit säsongens stora operettsuccés i Wien och att
lokalpatriotismen fallit till föga för slagnummer som »I want
to be happy». Alstret har ju även nått Sverige, och
då Scenen på sin tid ägnade framförandet i Malmö ett
omnämnande, erfordras här ingen redogörelse.
I Wien liksom i större delen av Tyskland har den
förtjusande ungerska subretten Irene Palasty iklätt sig
Nanettes skapelse. Hennes danskonst har varit ett
kraftigt bidrag till styckets stora publikframgång, och även
om de vokala resurserna äro små, täcker hennes
bedårande apparition mer än väl bristerna. — Orkestern
har erhållit den absolut nödvändiga »amerikanska»
förstärkningen genom Edi Czokas förstklassiga symfoniska
jazz-band. Den amerikanske förläggaren, Hans Bartsch,
leder själv styckets framförande i Wien, men det har
glunkats om att det inom en snar framtid skall
överflyttas till teaterkungen Hubert Marischkas Stadttheater.
Under alla omständigheter torde »No, no, Nanette» hålla
sig kvar på Wienrepertoaren minst ett kalenderår
framåt, om inte lilla Palasty dessförinnan snappas bort av
någon smart teaterdirektör vid The Strand eller
Broadway.
Bruno Granichstaedtens nya operett Die
Millar-d ä r in (»Evelyne») förefaller alldeles särskilt bleklagd,
när man några dagar tidigare hört Youmans
sprudlande verk. Libretton, som i revy- och »Jonny»-stil rör sig
i 14 bilder, har författats av kompositören tillsammans
med Adolf Schiitz och Peter Herz efter en roman av
amerikanaren Philipp Oppenheim. I handlingens
mittpunkt står den sagolikt rika skeppsredaren Miss
Evelyne Bliss, som av sin läkare erhåller ett recept på
arbete till botemedel mot en rätt naturligt utvecklad
»spleen». Hon avsvär sig för ett år alla sina inkomster
och genomgår ungefär en bildad emigrants alla
själv-försörjningsäventyr med ty åtföljande förödmjukelser.
Som hennes skyddsängel svävar genom de många svagt
hopfogade bilderna en käck och sympatisk
jazzband-trumslagare, som dock rakt emot all romantisk
operettkonsekvens i finalen måste se sin idol räcka handen
till en personligen vida mindre betydande mansperson.
Bruno Granichstaedten har här, efter en lyckad
avvikelse till Wien-miljö i förra årets »Das
Schwalben-nest», återvänt till storfursten Orlows Broadway med
omgivningar. Kritiken har visserligen varit välvillig,
men det kan icke fördöljas, att »Die Millardärin» är en
av de svagaste produkterna i de senaste årens wienska
operettproduktion. Vad som bjudes är mest gammal
hackmat, där Granichstaedtens oförnekliga talang, så
som den visade sig i »Orlow», ingalunda når upp till
sin tidigare höjd. En ledande blue, »Träumend geh’ ich
durch’s Leben», förefaller nästan störande bekant, och
en parafras över »Heilige Nacht» är för sentimental för
att ge någon behållning. — Stycket synes heller icke
haft någon publikframgång i Wien.
Betty Fischer, som nyligen flyktat från Marischkas
Theater an der Wien, sjunger nu på Johann
Strauss-Theater Evelyne Bliss med sin vanliga charm och rutin.
Tyvärr har hon emellertid endast i slutet av tionde
bilden någon möjlighet att utveckla sina sångligt-dramatiskt
stora egenskaper. Jazz-tambouren Harald Paulsen hör
hemma på talscenen, och han spiller här förgäves stor
möda och en hel del älskvärd talang för att göra något
av en otacksam uppgift. För iscensättningen hade man
ansett sig böra tillkalla den bekante
Burgtheater-regissö-ren Hans Brahm.
Wien i mars 1928. Kassian.
kaliber, ehuru skådespelaren emellanåt tycktes erinra sig,
att han skulle föreställa en pensionerad tysk tjänsteman.
Vida mera stil var det då över Karin Hilkes anspråkslösa
lilla gumma. Som relativa ljuspunkter får man väl också
räkna Anna-Lisa Bydings grevedotter, ljuv som forna
tiders kvinnor, och Gertrud Bodlunds äventyrerska, med
det vackra men underligt stela ansiktet. Nå, den lilla
kammarsnärtan Svea Holm sade inte heller sitt »nådig
fröken» så illa. Magnus Kesslers greve narrade oss däremot
ett par gånger att skratta på fel ställe.
Nå det gjorde nu den övriga publiken också. I varje
fall vore det säkert en grym orättvisa att betrakta denna
föreställning som en exponent för landsortsteaterns
konstnärliga nivå.
VÄRLDENS UNDERBARASTE TEATER–––-
TEATRO DEI PICCOLI
523 personer. 23 av kött och blod. 500 av trä.
Fem dagars gästspel i Konserthuset 19-23 April.
POLYPHON
Det förnämsta märket
Vårens Storss Succés-SKivor:
Strö lite rosor * Sådan är du
Maria - Jtj, Jtj, Jtj - Vildblommor
Den Stora Världssuccén
dt r e y o u happy?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
