Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 9
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ingen av filmens artister spänner numera förväntningarna så
högt som Emil Jannings, och detta inte bara därför att han
personligen är en konstnär hors de la foule utan även därför
att han åtminstone de senare åren fått uppträda i filmer som
varit hans dramatiska insats fullt värdiga. Så var det även i
Sista kommandot, som har mycket litet av vad man i
vedertagen bemärkelse brukar kalla »amerikanskt». Miljön är
Ryssland vid revolutionsutbrottet, men uppränningen ger
Hollywood, där den vinddrivne f. d. ryske generalen, numera
psy-kiskt nedbruten, hamnat i statisthopen. Han får sin sista roll
i en film, som sättes upp av en berömd rysk regissör, vilken
■en gång nom revolutionär mött generalen och nu får tillfälle
att veder^älla det piskrapp han då tilldelades. Det blir dock
ingen hämnd, tvärtom utandas generalen sin sista suck i sin
förre fiendes armar — båda hade älskat Ryssland lika högt.
Regissören, Josef von Sternberg, har tagit på sitt ämne med
nobless, det är inga överdrifter och inga onödigt starka färger
i den dystra skildringen, men allt är koncist, enhetligt, starkt.
Detsamma gäller Jannings’ tolkning av den ryske generalens
roll, han är som alltid förunderligt mänsklig. David Powell
skänker även sin skådespelare-revolutionär samma drag av
återhållen styrka och genomför sin typ med en talang som man inte
•ofta skymtat hos denne skådespelare. Evelyn Brent i den
komplicerade kvinnliga huvudrollen har temperament, kultur och
■charm.
En annan rysk skildring, som dock ligger 70 år tillbaka i
tiden, ger Ufa-filmen De livegna, som spelar på ett gods på
1850-talet. Det är en jämn och god film, utan att tillnärmelsevis
nå upp till »Sista kommandots» klass. De fattiga ryska
jordarbetarnas rättslöshet inför sina herrar och slavägare är ju en
företeelse som står oss oändligt främmande, och filmen är över
huvud icke av den art som ovillkorligen rycker åskådaren med
sig. Grevesonens kärlek till den livegna och den stolta och
hänsynslösa moderns försök att skilja dem är ju inte precis något
nytt motiv. Amor omnia vincit — åtminstone på film! En
mycket god skådespelarprestation ger Heinrich George i en
uppoffrande skogvaktares skepnad, som slutligen måste ge sitt liv för
de ungas lycka. Han personifierar den ryska godheten,
livsglädjen och hetsigheten på ett förträffligt sätt. De övriga nå
icke så långt; de båda unga, Harry Halm och Mona Maris, äro
mest dekorativa. Den tyska Mona har mycket gemensamt med
den svenska, tyvärr också tamheten.
Ett muntert om ock en smula överdrivet filmspex är Sköna
Helenas privatliv, som på ett ännu mera respektlöst sätt
än operetten handskas med den historiska sanningen. Filmen är
ståtligt uppsatt och tempot är ingenting att klaga på. Texterna
spela kanske den mest dominerande rollen, och de ha
aktualiserats ända till vanvett. De svenska författarna — ty texterna
måste tydligen göras nationellt betonade — ha all möjlig heder
av sitt verk, även om de ibland tycks ha ansträngt sig väl
krampaktigt för att bli tillräckligt kvicka. Maria Corda är
ganska skön och lyckligtvis också i besittning av den humor
som fordras för uppgiften, och Lewis Stone är fullt
tillfredsställande som den träaktiga gemålen. Ricardo Cortez skön —
cch sköna äro också många av de granna scenerna från det
gamla Hellas och Troja. Fotograferingen överlägsen.
Lustspelet Se opp för tåget med Chester Conklin i
huvudrollen är utgånget från Paramount, men kan knappast
räknas till ett av de bättre i genren. Filmen bjöd, detta till trots,
på en hel del lustiga poänger. Publiken föreföll uppskatta
stjärnans humor och senterade livligt alla hans vedermödor på det
goda loket Isabel i kampen med rivalen på Nordexpresseri.
Jättarnas dal är en god produkt av regikonst med
naturen som villig medhjälpare. Handlingen är förlagd till
Kanadas stora sRogar, där striden står het mellan konkurrenterna
om den dyrbara marken. Det är famösa bilder från furornas rike
som rullas upp, och man har intresse av filmen trots handlingens
svaga komposition. Milton Sills får tyvärr ej tillfälle att visa sitt
sympatiska spel i någon högre grad, men han är trevlig att
se och glädjande fri från charmörchoser. Som hans söta
mot-spelerska återsåg man Doris Kenyon, som är behaglig utan att
därför vara skådespelerska värdig posera i stora filmer.
Det är synd, att de tyska filmerna gång på gång falla till
marken på grund av dåligt scenario och underhaltiga
skådespe-larkrafter. Där finns ju ändå möjligheterna att åstadkomma
något — det visar sig i de verkliga storfilmerna. Lustspel borde
Tyskland akta sig för att exportera, det fick man återigen klart
för sig, sedan man genomlidit den sista produkten,
Wiener-b 1 o d, en slags filmoperett utan all rimlig handling, utan all
humor och utan all finess. Skådespelarna spatsera omkring,
som om de från början givit upp hoppet att kunna åstadkomma
något skapligt, och scenerna leka en förvirrad kurragömmalek
med varandra. Lit Dagover hade gjort sig bättre som vördig
mamma till en barnskara, med Harry Lidtke som äldste son, än
i en s. k. förförisk skepnad. Att se den sistnämnde på film —
något som ständigt upprepas — hör för övrigt till filmkritikerns
syndastraff. En del vackra naturscenerier lät en emellanåt
andas ut från eländet.
En nätt och trevlig komedi var Lära, le och älska med
den förtjusande Ester Ralston i huvudrollen. Tillsammans med
regissören, Frank Tuttle, har hon spunnit en fin humoristisk tråd
genom den annars skäligen tunna handlingen, som dock har en del
små gemytliga påhitt. Det är U. S. A. i val- och vilda
agitationstider, och den pigga amerikanskan blandas in i politiken genom
den domare, hon lyckas komma i kontakt med. Domaren är en
trevlig ung man, spelad av Lane Chandler, och efter massor av för
en valkandidat prekära situationer blir han till slut vald och får
givetvis den sköna, innan historien nått sitt slut. I den allt utom
pretentiösa filmen firar den finare situationskomiken små
triumfer. Eléne-Margot.
Kobbs Tbéer
äro odisputabelt de
finaste
M
fervsiärkande
\ngriper ej tänderna
IDOZA.X 4
tragt arförande.
och uppiggande vid
svaghetstillstånd är
järnmedicinen & I D O Z A N
Förordas av läkare. — Fås å alla apotek.
IDOZAN B Begär
original-ej ar forunde. flaska å kr 3: 50.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
