Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 11
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RADIOTEATERNS
KRÖNIKA
Göteborgs radiostation har under lic. C. A. Dymlings ledning
alltjämt ägnat radioteatern ett särskilt intresse.
Göteborgsstatio-nen har närmast varit en försöksanstalt, där dramatiska ting av
skiftande värde tagits upp.
Till den utländska efterkrigsdramatik, som hr Dymling förut
uppmärksammat får man väl nu även räkna ett tjeckoslovakiskt
»drama», som upprullade ett högst sällsamt framtidsperspektiv.
En gång skola människorna åt sig kunna tillverka en stab av
tjänsteandar, dockor, så förvillande lika människor, att de i
första ögonblicket inte kunna skiljas från dem. Som dröm,
fantasi var ju uppslaget originellt nog, men att därav göra en hel
pjäs med en »handling», som skall innehålla dessa dockors
uppror mot sina tillverkare, dockornas växande makt och den sista
människans melodramatiska farväl till jorden — nej, det gick
verkligen för långt. Inte heller lade pjäsen ett strå till det arbete,
som pågår, att fullkomna radiospelets teknik.
Lyckligare i sitt val var då Göteborgsstationen med bagateller
som Ernst Ahlgrens »I telefon» och »En solig morgon» av Serafin
och Joaquin Alvarez Quintero. Ernst Ahlgrens »I telefon»
är ett stycke, som intresserar, emedan det säger oss, att Victoria
Benedictsson ägnat teatern ett allvarligt studium. Det spanska
stycket hade ett visst värde genom sin kolorit. Som dramatiskt
alster var det gammalmodigt. Med radio hade det icke mycket
att skaffa. Såväl regi som skådespelare sökte emellertid träffa
stämningen rätt. Hilda Borgström som den gamla damen och
Olof Sandborg som den gamle herm, vilka en solig morgon
återfinna sin ungdomskärlek i varandra och förtiga den, hade gjort
karaktäristiska och goda studier.
Radion har fortsatt att ägna även den stora dramatiken sitt
intresse. »Stormen» och »Hamlet» — inga småsmulor! Tyvärr
kan man icke säga att dessa båda försök varit lika lyckade ur
teaterteknisk synpunkt. Det är icke så att man kan taga snart
sagt vilket stycke som helst och ge på radioteaterns scen. Det
är icke ens nog att en pjäs som »Stormen» förses med en så
karaktäristisk, originell och präktig musik som Jean Sibelius-.
Trots all omsorg var »Stormen» icke omedelbart fängslande. Då
intresserade »Hamlet» mer. Olof Molander hade också, tycktes
det, bestämdare fasthållit vid radioscenens krav än Per Lindberg.
Molander har målmedvetet gått fram på den väg, som leder till
radioteaterns fullkomnande. Han förmår bäst måla med
hörselintryck. Men naturligtvis gav även »Hamlet» endast i
undantagsfall anledning till verklig radioregi. Men i ett par fall gav
Olof Molander det bästa någon hittills uppnått. Det behövs en
regi, som ger ersättning för ögats iakttagelse, och denna
ersättning kan endast en stark fantasi skänka.
Av »Stormens» gestalter lever Anna Lindahls Ariel i minnet.
Nog fanns det lite teater i denna Ariel (så måste det kanske
vara) men där fanns också svalans sus och säkra flykt i
replikerna. Ivar Nilssons Caliban var icke nog förskräcklig. Måste
det icke vara mer vild intensitet i diktionen, när allt annat är
borta? Livligt kvarstår i minnet Torsten Winges gyckelmakare
och Axel Ilögels munskänk. Komiska scener bjuda så mycket
för örat att de i radio ofta göra sig bäst.
Från »Hamlet» minnes man Mathias Taubes kung. I hans
grumliga stämma kunde det onda samvetet väl höras. Oscar
Johansons Polonius, Axel Högels Horatio, Colbjörn Knudsens Laertes,
Julia Håkanssons drottning och Inga Tidblads Ofelia voro
omsorgsfulla studier.
Också »Hamlet» innehåller en humoristisk scen som i radio
gör särskilt intryck i den makabert komiska dödgrävarscenen, i
vilken Ivar Nilssons och Alf Sjöbergs stämmor väl sekunderade
varandra.
GABRIEL ALWS HAMLET
Gabriel Alw har i radio kreerat en ny Hamlet. Det är kanske
en Hamlet sådan som tiden vill ha den. Tiden rullar, årtionde
efter årtionde, århundrade efter århundrade, men Hamlet lever.
Så många goda skådespelare, så många gestalter av Hamlet, ty
endast en personlighet ger denna konungason nytt, individuellt
liv. Man kan inte förneka att Gabriel Alw är en personlighet. Det
vill säga en man för sig. Ingen tar fel på den stämman. Det
är en röst, full av viljekraft, av manlig klang. För många år
sedan sade jag mig: där finnes något av italiensk vokalisation i
denna röst, något av denna självklara, vokala överlägsenhet, som
inte bara är italienarnas eget företräde utan förvärvas av
främlingar, som tidigt komma under det italienska språkets
inflytande, t. ex. juden Moissi, som Reinhardt gjorde till en storhet.
Att Alw erinrat mig om Moissi är väl uteslutande den
språkliga distinktionens verk, ty Moissi och han äro i övrigt ytterliga
kontraster. Medan Moissi oftast möjligt återföll i ett visst, anlagt
romantiskt patos med sentimentala djup under den skimrande
ytan, är allt falskt prål Alw fjärran.
Gabriel Alw tillhör inte de romantiska konstnärerna. Säkerligen
har det varit av betydelse för honom att han haft en sådan
romantiker som Per Lindberg till instruktör. Man blir —
förmodligen — inte heller skådespelare bara tack vare intelligens och
energi. Ett visst mått av fantasi, om än ensidigt inriktad på det
som är vardagen fjärran, skadar kanske aldrig.
Gabriel Alws starka sidor äro icke de primitiva drifterna i
skådespelarkonsten, härmningslust och skapande fantasi. Så vitt
jag kan förstå kan man därför icke räkna honom till de rikast
utrustade. Men ändå intager han en aktningsvärd ställning
liksom varje människa med ett gott huvud och en stark vilja. I
dessa avseenden står han högre än många. Därför passa honom
intelligens- eller viljebetonade roller bäst. Han bör t. ex. vara
en utmärkt Mefisto.
Hans Hamlet var kemiskt ren från sentimentalitet. Om man
med sentimentalitet även menar äkta känslodjup, så var det att
beklaga. Ty vad är Hamlets livsnerv, om icke en förfinad
känslas skälvande djup? Inte är det väl själva huvudsaken (om också
en god sak) att allt falskt patos är bortsovrat! Inte är det den
mest mänsklige Hamlet, som är sammansatt av bara vilja och
förstånd?
Det är övermåttet av skälvande känsla som först och främst
gör Hamlet till vad han är. Därtill naturligtvis intelligens och
vilja, men i nu nämnd ordning. Men över alla hans sant
mänskliga egenskaper regerar Hamlets fantasi.
Gabriel Alws Hamlet skall kanske tillfredsställa samtiden,
därför att skådespelaren gör honom till en viljemänniska. Men de,
som förut ur långt rikare fantasi och känsla givit gestalten kött
och blod ha gjort honom mänskligare, de ha kommit vårt hjärta
att skälva på ett annat sätt. Men de tillhörde kanske mera en
annan tid, även om de ännu stå kvar den tid, som är.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
