Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VAUDEVILLESUCCÉS PÅ DJURGÅRDSTEATERN
Ernst Rolf har många gånger visat att han är en
modig man, och det sista beviset gav han, då han
presenterade Tre små flickor på Djurgårdsteatern. Den
omständigheten att stycket gjort en »knaldesukses» på
andra sidan Sundet utgjorde ju ingen garanti för att
förhållandet skulle bli detsamma här, och vaudevillen är
nu en gång en farlig konstart, som publiken i allmänhet
också möter med en viss portion skepticism. Men
försöket lyckades och lyckades över hövan! Varmed alltså
är bevisat, 1) att det är inte genren som sådan som är
svår, huvudsaken är vad som ges och hur det ges, 2)
att den moderna publiken visst inte har kommit ifrån
romantiken och den oskyldiga glädjen i sin smak för
starkare kryddor i underhållningen, som så ofta
proklameras, samt att 3) denna förkättrade romantik inte
alltid är detsamma som pjollrighet och sentimentalitet. Allt
detta bevisade »Tre små flickor», och därför blev också
premiärstämningen hög och ren och oförfalskat glad.
Och vari ligger då hemligheten med framgången — ja,
det är inte så lätt att säga. Till en del i det älskvärda
innehållet och de trevliga melodierna och till en minst lika
stor del på det goda utförandet — och förresten i »det».
— Ja, men det hängde på ett hår. När vi hade kommit
ända till Torneå, hade de ryska myndigheterna fått reda på
vilka vi voro och befallt att vi inte skulle skjutas — men
hängas! Ni kan under sådana förhållanden kanske tänka
er hur det kändes när vi äntligen kommit över gränsen till
Haparanda ... Nå, sedan fortsatte vi ned till Berlin, och så
blev min man på nytt kallad i krigstjänst i Mesopotamien —
men jag fick inte följa med. Slutligen fick jag dock, tack
vare mina kunskaper i de orientaliska språken, anställning
som tolk för turkiska, persiska, arabiska, tyska och
engelska, och stationerades i Aleppo. Men sedan föll Bagdad
och tyskarna måste dra sig tillbaka, vilket betydde att jag
åter måste ge mig iväg, först till Konstantinopel och
därifrån tillbaka till Berlin, där min lille gosse föddes. Han är
nu 9 år och går i skola i Sigtuna.
— Men sången, madame, när började ni tänka på den?
— Å, det var först långt senare. Under kristiden
träffade jag visserligen bland andra Karin Branzell i den
svenska kolonien, och hon rådde mig absolut att utbilda min
sångröst, men det blev ingenting av med det då. Först
för ungefär två år sedan började jag på allvar studera
sång, som jag dittills bara idkat för mitt nöjes skull. Först
sjöng jag för professor Eckermann, men sedan kom jag
till Herta Dehmlow — å, det är en underbar pedagog
och hon har gjort underverk med mig och min stämma!
Hon trodde också så fullt och fast på mig att jag lovade
mig själv heligt att hon skulle få heder av mig.
— Och er nuvarande make har väl också övat ett visst
inflytande på er i detta avseende?
— Inte direkt. Han var från början inte så särskilt med
på att jag skulle ägna mig åt sången, men sedan när han
såg hur bra det gick så gladde det honom naturligtvis.
Själv har han ju inte heller haft tid att ge mig någon
undervisning — fast nog har jag lärt mig ganska mycket
bara genom att ständigt höra på honom och studera hans
teknik och sedan härma efter så gott jag kunde —
lyckligtvis visade det sig att jag härmde rätt!
— Ja, resten vet ni. Min debutkonsert ägde rum i Berlin
den 19 februari, och jag är glad att resultatet blev så
lyckligt. En andra konsert anordnade jag tillsammans med tre
unga persiska studenter vid afghanska kungaparets besök
i Berlin, och härvid framförde jag speciellt persiska
sånger, vilket jag ämnar ägna ett särskilt studium. Enligt
min mening bör man nämligen på något sätt specialisera
sig — sångerskor finns det ju så gott om! Och för mig
ligger det ju då så nära till hands att försöka introducera
något av mitt hemlands musik hos den västerländska
publiken. Det får naturligtvis ske med en viss moderat
försiktighet — de persiska sångerna med sina oändligt långa,
melankoliska fraser, som aldrig taga slut, bleve nog i fullt
autentisk form litet besvärliga för europeisk uppfattning.
Men jag vill försöka få fram’ själva karaktären, linjen så
att säga, och detta skall understödjas genom
ackompanjemang av två gamla instrument, guitarr och tambourin,
som beledsagar sången. Naturligtvis kan man inte ge
hel-aftonskonserter med sådant program, men jag ämnar
försöka lägga in en sådan avdelning i mitt program mellan
en klassisk och en modern avdelning västerländska sånger.
— Men operan?
— Ja — visst är operan milt mål! Och jag hoppas alt
det inte skall dröja alltför länge innan jag når det —
kanske om ett år, kanske förr, kanske senare. Jag har
ju redan haft erbjudande, men som det nu är vill jag inte
binda mig annat än för kortare gästspel, och jag vill helst
själv bestämma vilka partier jag skall sjunga ...
— Kan man få höra önskelistan?
— Aida! skrattar madame — det förstå vi så väl, sköna
oriental!
— Och vidare?
— Carmen, Santuzza...
— Vi komma att längta oss fördärvade, madame, tills
ni kommer hit — det blir väl snart, säg? Ty ni tycker ju
om Stockholm och svenskarna?
— Det senare har jag väl bevisat genom att nu för andra
gången gifta mig med en svensk, småler madame i
av-skedsögonblicket. Och S lock holm är den underbaraste stad
i världen — möjligen med undantag av Paris, tillägger
hon halvt urskuldande.
Och den jämförelsen få vi väl ta med ro.
Babette.
POLYPHON
Det förnämsta märkel
Rolfs och Karl G er har ds Revymelodier
på POLYPHON-SKIVOR
Hör dagens melodi:
Dancing Tambourine
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
