Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Nr 15-16
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÅRETS BÄSTA RADIOSPEL — GOGOLS ”REVISORN
Radioteatern har kanske lidit av en liten viss naturlig
avmattning på sista tiden. Utom Göteborg, förstås. »Tur och
retur», fars av Stanley Houghton var åter ett sådant där litet
göteborgsexperiment i den vanliga stilen. Även från Stockholm
gavs ett litet extra fint, sedelärande stycke, »Den persiska
mattan», av vilket kunde inhämtas, att man skall förlåta sitt
hembiträde allt och behålla henne i tjänsten, även sedan det
bevisats att hon bestjäl en på det vackraste man har. Axel
Betzo-nicks »Guldkarossen» ha vi också hört förut. Närapå. Vad nu
den första upplagan av samma stycke hette är icke så lätt att
uppfiska ur minnets djup. Nog av, ni känner igen den
hjärt-ängsliga stämningen vid en på sonens liv bedragen moders
dödsbädd. Här satt man nu i den trevliga väntan inte bara
på moderns död utan på att den besökande främlingen —
naturligtvis — skall avslöja sig såsom sonen själv. Men nej! Den
besökande är — verkligen — en vän, som i rätta ögonblicket
ber att få berätta en historia. Om en förlorad son. Och livets
djävulska grymhet. Vid en moders dödsbädd.
Ack ja, få vi be att slippa en ny version av ämnet en liten tid!
Samma vördsamma hemställan riktas till den ärade
direktionen beträffande »Stor-Klas och Lill-Klas», vare sig det i
framtiden blir fråga om Gustaf af Geijerstams eller någon
annans (möjligen lika samvetsgrant detaljerade) bearbetning eller
(man kan aldrig veta!) någon uppläsning av den gamla otäcka
sagan själv.
Ty en gammal, otäck saga är det.
*
Sedan den sorgliga delen av revyn nu är undanstökad,
återstår den glada, som är idel solsken: Gogols »Revisorn».
Hur ofta känner man sig inte distraherad på en teater!
Skälen kunna kanske stundom vara subjektiva nog, men ingen
kan förneka att även tillräckligt objektiva skäl finnas. Dit torde
få räknas hela den barocka anhopningen av den yttre
apparatens resurser.
Hela denna apparat vädjar icke längre till fantasien utan till
sinnena. Medan man ännu skrev på en tavla, vad scenen skulle
föreställa, gåvo författare och regissör sina fullmakter in
blanco åt skådespelarnas och åhörarnas gemensamma fantasi.
Och vad är det för konstverk, som icke lämnar plats åt
åhörarnas fantasi? Vidunder av materiell fullkomlighet, icke
levande fantasiskapelser!
Regissören bör inte förhäva sig till en dåraktig tro att
tiljornas mikrokosmos är en huvudsak. Mikrokosmos skall leva i
diktarens, skådespelarnas, regissörens och åhörarnas
gemensamma fantasi. Förutsättning för ett lyckligt resultat är att
ingen av parterna stör den goda samverkan mellan dessa krafter.
Radioteatern ger i sina lyckligaste ögonblick rättelse och en
kraftig avis åt alla teaterns diktatorer, enkannerligen regins.
Den skapar i en handvändning stolar, bord, väggar, dörrar,
hus, träd, berg, himmel, jord — både den naturalistiska och den
stiliserade — och nöjer sig med fantasiens mikrokosmos. Den
återvänder till den primitiva teatern, som satte upp tavlor
med inskriften: »Detta föreställer det och det». Ty vad är
hallåmannens tillkännagivande av diktarens sceniska
intentioner annat än en tavla med inskrift?
Den återvänder ända till evangeliets urtid: »I begynnelsen
var ordet.» — »Genom detta är allt gjort, och det förutan är
intet gjort, som är gjort.»
Det känns som att resa ur den usla verklighetens (eller
teaterns uppstyltade) värld direkt in i poesiens land, det är som
att plötsligt andas bergsluft och supa in nytt liv.
Detta var vad man tänkte vid åhörandet av Gogols
»Revisorn».
*
Gogols stycke är också utomordentlig teater. Allt är där
vägt på precisionsvåg, allt är nödvändigt. Det skall inte vara
många ord, som kunna strykas i denna pjäs, där man av de
första orden föres in i situationen. Från första repliken till
den sista står detta spöke, denna »revisor» för ens syn och
icke ett ögonblick förlorar gestalten intresse. Handlingen
tillhör dem, som sakna varje invecklad mekanism, som icke äro
uppfunna utan färdiga lagts i diktarens hand. Av samma enkla
kaliber är Jeppe paa Bjerget. I båda fallen är det en typ för
en samhällsklass — och ett folk — som gisslas.
Trots den matematiska precisionen, som icke ger efter för
det franska klassiska dramats klarhet, ha dessa ryska gestalter
sin särskilda jordmust, de förefalla överflyttade med sina
särskilt karakteristiska, komiska egenskaper ur levande livet självt.
Aldrig slappas heller lustspelstonen, det är ständigt samma
humor och humör, liv och konsekvens alltigenom. Alltsammans
så enkelt och självklart!
Olof Molander bevisade åter, att man kan tala om en
radioteater, ett instrument för en särskild dramatik. Hans regi
rörde sig med primitiva medel, men lämnade intet tvetydigt
eller dunkelt. Man skulle tro att man ingenting ser på en
teater, som inte har något att bjuda de kroppsliga ögonen. Hur
falskt! Vilken teater är fullare av tumlande scener än denna?
Ett exempel: En vagn höres i fjärran, köres fram för trappan,
hästarna frusta och fnysa och ekipaget rullar bort. Allt detta
åskådliggjordes bara med den svagaste bjällerklang. Den var
alldeles nog för att ge hela raden av allbekanta sensationer
liv. Det var så fint gjort att t. o. m. lokorna i den granna,
ryska selen med sina många små bjällror framtrollades för
ens syn.
Ater firade Anders de Wahls konst en triumf. Med en
vitalitet utan like genomförde skådespelaren Chlestakows roll utan
att mattas ett ögonblick. Må tragikern de Wahl vila på sina
lagrar eller ta fram dem till beskådande när honom för gott
synes! Vi veta, att de icke snabbt vissna. Men hellre beskåda
vi huru den unge — till synes tjuguårige — komikern de Wahl
erövrar världen. I tragikern de Wahls ungdom var världen
lugn, fridfull och glad. Den hade nog av vardaglig komik i
vardagslag. Den ville se den stora konsten och höra
hjältarnas språk på tiljan. Och Anders de Wahl gav världen de
hjältar den ville ha.
I komikern de Wahls ungdom äro hjältedater vardagslektyr.
Därom berätta tidningarna. En ny hjälte för varje dag, det
är tidens och tidningarnas lösen. Under sådana
omständigheter begär publiken helst vardaglig komik på bräderna. I en
sådan tid har den unge komikern de Wahl framträtt. Han
öser ur en tydligen outtömlig källa, vars åder blivit upptäckt
först på de sista åren.
Denna »revisor», som inte är någon revisor, utan bara
muntergöken Chlestakow, var sannerligen en riktig muntergök. Man
får gå till Lindbergs uppläsningar för att erinras om ett
sådant levande liv i diktionen, som i de Wahls mun icke heller
lider av provinsiella eller personliga egenheter. Om
någonsin’ ordet ensamt varit en fascinerande makt och haft
förmåga att frambesvärja syner, har det varit i Lindbergs och de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 19:11:31 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/scenen/1928/0442.html
