Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 17
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FLICKAN MED T E AT E R G R I L L E R N A
Alice Sterner och hennes snabba karriär vid operetten
Det är bra trevligt med unga entusiaster, sådana för vilka
teatern är livet — och hela livet teater! Sådana som icke
ett enda ögonblick tänka på så snöda ting som till exempel
mammon och reklam, som aldrig finna det besvärligt att kliva
upp tidigt om morgnarna och skaka fram på tåget var eviga
dag och spela hetblodiga furstinnor i urringade toletter,
gömmande sina stelfrusna fötter i högklackade små brokadskor, och
som sätta sitt unga liv på spel i kalla och fuktiga klädloger,
medan kölden knäpper i Thaliatemplets knutar.
— Rädd för reumatism? skrattar fröken Alice Sterner, som
är en av dessa lyckligt obekymrade och härligt unga entusiaster
— ja, jag har haft muskelreumatism sedan jag var sju år
gammal, så det spelar då ingen roll för mig!
Fröken Sterner har erfarenhet av livet på Thespiskärran
från två års turnerande, sommar och vinter, så att även om
hon är ganska okänd för stockholmarna, så är hon desto mer
välbekant för landsortens teaterpublik från Ystad till
Haparanda, liksom även i Finland.
Redan då Alice Sterner någon gång i tredje klassen fick vara
med och spela teater för första gången i sitt liv var hon på
det klara med att detta skulle hädanefter bli hennes musik.
»Féens guddotter» hette »debutrollen» — en titel som låter
som en tanke! Ty nog stod det vänliga féer — med relationer
till fru Thalia — vid Alices vagga. Och allt eftersom féernas
skyddsling växte sig stor och ståtlig och började drilla med
den allra vackraste sångröst, så fick hennes stackars mamma
lov att resignera och inse att här hjälpte varken böner eller tårar.
Ty moderliga bekymmer och ungdomliga »teatergriller» höra
som bekant alltid ihop.
— Jag förstår inte varför föräldrar alltid skola vara så
rädda för att släppa sina barn till teatern, säger fröken
Sterner på tal härom. Det är ju bara ett yrke det som alla andra,
bara åtskilligt mer krävande än de flesta. — Men vad skulle
mamma göra — jag ville ju ingenting annat! Och när jag så
hade slutat »åttan» och efter provsjungning blev antagen till
Oscarsteaterns kör på hösten 1925, så var ju det viktigaste
stegel taget en gång för alla.
Koristens yrke prövade den unga adepten ett år, och sedan
fick hon sin stora chans, som hon inte sumpade. När Adolf
Niska sommaren 1926 skulle spela i Finland, föllo hans ögon
på den söta fröken Sterner i kören, och han undrade om hon
kunde sjunga något lämpligt för honom.
— Jodå, jag kan hela Nadjas parti i »Orloff», sa fröken
Sterner — och följden blev att hon reste över Bottenhavet
som primadonna i sällskapet. Nog måste det stå goda féer
bakom sådant! Under Finlandsturnéen framträdde hon även
i titelrollen i »Grevinnan Mariza». Vid hemkomsten fick hon
emellertid rycka in i kören igen.
— Och hur kändes det efter primadonnerollerna?
— Det gjorde väl ingenting! Huvudsaken är att man har
någonting att göra, och förresten inbillade jag mig visst inte
att jag var »färdig», fast jag hade fått göra ett par stora
uppgifter. Det är jag ju inte på långt när ännu, och därför
tänker jag stanna hemma i vinter för att sjunga och ta
plastiklektioner. Man behöver ju ordentlig utbildning, om man skall
komma någon vart på allvar.
Sommaren och hösten 1927 följde Alice Sterner med
Schröder-operetten och uppbar under denna tid en hel lång rad av
första-plansroller såsom Fiametta i »Boccaccio», Dolly i »På tu
man hand», Vera Lisaveta i »Sista valsen», prinsessan i
»Lycko-flickan», Alice i »Dollarprinsessan» och titelrollen i
»Cirkusprinsessan». Och den 15 maj i år startade folkparkturnén
under Oscar Textorius’ ledning.
— Den 15 maj, hu, det var ju mitt i vintern! utbrister
intervjuaren med tanke på de moderna årstidernas
egendomliga klimatiska förhållanden.
— Javars, det var nog litet kyligt, och jag tror att
åtminstone publiken frös ganska betänkligt där den satt och
huttrade i pälsar och filtar. Men vi styrkte oss med hett kaffe
mellan varje entré och spelade oss varma. För övrigt tycker
jag man håller värmen bara av pur nervositet i allmänhet!
Men sedan i sommar ha vi haft det så mycket härligare. Vi
ha ju ofta legat flera dagar på samma plats, latat oss hela
dagarna, levat bohémeliv och hållit oss till våra egna spritkök
och kaffepannor i stället för tråkiga restauranger och
matställen. När vi i juli låg nere i Västervik till exempel, hade
vi en strålande vacker vecka, som vi också togo ut det mesta
möjliga ay. Vi for ut med båt i skärgården om morgnarna,
beväpnade med ovannämnda husgerådsartiklar, lagade frukost
och middag själva, badade och brände naturligtvis upp oss så
skinnet gick av i flera omgångar! Det var ljusblått skall jag
säga, när vi sedan skulle spela teater på kvällen och vara
kärvänliga på scenen! Vi kunde ju inte röra vid varandra
förrän vi flögo ifrån varandra igen som stungna av bin. — Men
vi ha haft det förtjusande, och kamratskapet var det bästa
tänkbara.
— Ensemble och repertoar?
— Sällskapets stöttepinnar voro regissör Textorius själv, hans
fru, Nils Dahlgren och en synnerligen lovande ung
stockholmare, Nils Eriksson. Vi ha spelat »Den ondes besegrare»,
»Värmlänningarna» och »Cornevilles klockor», där jag gjort
respektive Maria, Anna och Germaine. Och jag får verkligen säga
att vi haft storartad publiktillströmning nästan överallt. Och
sådan tacksam publik sedan!
— Hos vem har ni utbildat er röst?
— Jag har sjungit ungefär fyra månader för Carl Struve
och fem för Lejdström, men först och främst är det fru Anna
Hesse jag har att tacka för vad jag kan. Hon har icke skytt
varken tid eller möda för att arbeta med mig, och hos henne
skall jag nu fortsätta i vinter och gno vidare — för o, vad man
behöver slipa och fila på sin stämma innan man får den bara
någotsånär som man vill ha den! Babette.
LUNDGRENS
SPECIAL KINATHE
raWAWATAWAWAWATAWAWATfl
rJudda säger ^ö/kftå/oräen
DRICK BLOTT THE,
Aorefessa orden.
.V.V.V.V.V
/t O MYBfRO
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
