Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 18
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OPERETT PÅ OPERAN OCH
Kungliga teatern har hittills inskränkt sina små
utsvävningar på operettens gebiet till vårsidan, utan tvivel
också det mest naturliga och fördelaktiga. Varför man i
år valt att även inleda höstsäsongen med en operett är
inte gott att veta — kanske anser ledningen att eftersom
det inte har varit någon sommar än, så är det
fortfarande vår... Vare därmed hur som helst, den 30 augusti
gick Offenbachs Frihetsbröderna över den
kungliga sångscenen, hälsad av en fulltalig och välvillig publik.
Om denna välvilja kulminerade redan efter första akten
så berodde det nog helt enkelt på att denna akt utan
tvivel är den rörligaste och mest medryckande. Så som
teaterns regissör och dekoratör gemensamt arrangerat
den blev den också till ett både stilfullt och muntrande
upptåg, fyllt av fantasi och romantik. Andra aktens ljuspunkt
var det spanska följets entré, ett balettarrangemang av
ovanligt glansfull effekt, men även uppträdet
Montedafior-Fragoletto-Pietro var ett lyckat och livligt senterat skämt.
Då ridån höjdes för sista akten gick ett beundrande sus,
åtföljt av en kraftig applåd genom salongen, framkallat
av den magnifika renässansinteriör från slottet i Mantua
som Jon-Ands trollpensel här framkallat. Likväl måste
man konstatera, att teatern denna gång knappast inhöstat
en framgång, jämförbar med de föregående
Offenbach-operetterna, vilket icke blott har sin grund i de senares
mera flödande operettlynne och inspirerade
melodirikedom utan naturligtvis även däri att icke alla Kungliga
teaterns artister i samma grad bemästra operettens
specifika och ingalunda lätta konst. Ett odelat erkännande
måste man emellertid skänka det utomordentliga sätt
varpå hr Grevillius och hovkapellet tolkade den
musikaliska delen av verket liksom dekorationsmästaren
Jon-Ands insats, som gjorde föreställningen till en
oavbruten ögonfägnad.
VASAN
Rövarhövdingen Montedafior hade fallit på David
Stockmans lott och hans dotter Fiorella sjöngs av Karin
Rydqvist-Alfheim, en framställning som dock hade
vunnit på åtskilligt mer både lyrisk och dramatisk bravur.
Detta saknade däremot icke Irma Björcks Fragoletto, även
om av naturliga skäl den manliga käckheten ibland blev
en smula forcerad. Den krävande staccato-arian i första
akten gjordes con amore och renderade sångerskan en
välförtjänt och hjärtlig applåd. Emilie Stiebel är väl den
av operans artister som är mest hemmastadd i operettens
konst, och hans fantasifulla och humoristiska figurer
skänka alltid åskådaren en glad stund. Detta var även
fallet med hans Pietro i »Frihetsbröderna»; hans
sceniska uppfinningsrikedom långt utanför replikernas ram
är beundransvärd. En lustig sprattelgubbe gjorde Folke
Cembraeus av sin baron Barbacco, och Olle Strandbergs
don Cluncar var en lyckad äkta spanjor. Gösta Bergström
som hertigen av Mantua visade sig vara sin faders son
och gladde såväl med en sympatiskt klingande och
väl-behandlad stämma som en synnerligen behaglig scenisk
aktion, medan Henning Malms hovkamrer med den
dåliga karaktären blev en smula matt i konturen.
Medan man alltså vid Gustaf Adolfs torg ansträngde
sig att sätta sprätt på gamle Offenbach, öppnade
Vasa-teatern sin säsong med Grevinnan Eva, en nog så
dramatisk operett av Albert Szirmai med libretto av Frans
Martos. Ilerr Szirmai älskar tydligen att göra musik till
starka saker; i »Alexandra» hade han som man minns
den röda revolutionen som dramatisk bakgrund, och i
»Grevinnan Eva» ger en från kriget och mångårig
fångenskap hemvändande officer, vilken kommer lagom till
sin »änkas» bröllop, den sensationella konflikten. Och
tack vare att Vasateatern förfogar över en så god
dramatisk ensemble klarades även de mörkt färgade scenerna
sar, att Ernst Eklund äger vaken blick för utvecklingen,
parad med en lika beundransvärd som orädd initiativkraft
och fantasifull experimentlusta. Teaterledare i starkare
position än han ha minst lika beredvilligt gått en mindre
kräsen publiksmak till mötes och utan skrupler utnyttjat
den så kallade konjunkturen till sin förmån, och även
om repertoaren på hans scener stundom tillhört det
mindre vägande godset, så vittna lika ofta pjäsval och
författarnamn på hans omväxlande spellista om den
vackra hågen att våga något för konsten. Han har lika
litet tvekat att bereda plats för ny svensk dramatik som
att göra svensk publik bekant med den utländska
dramatikens moderna strömriktningar. Skulle man nu tillåta
sig att önska honom något speciellt till den goda
fortsättningen, så vore det en förhoppning om koncentration
och samling på basis av den rika erfarenhet han under
dessa första ganska hårda år vunnit. Skulle han
därigenom beredas tid att även fortsätta en rätt lovande
introduktion på den dramatiska författarbanan, som han
SPORRONG & CO.
PORTRÄTTMEDALJER
Telefon: Namnanrop “SP0RR0N6S.
Skisser och kostnadsförslag fritt på begäran.
gjorde med den lilla enaktaren »Heder» 1917 och
folkpjäsen »Bara en piga» 1918, så mycket bättre.
Man skall icke tro att teaterledaren är den lyckligast
lottade när det gäller roller, han får icke alltid som man
tror gripa det bästa stycket, ty de egoistiska synpunkter
han måste begagna vid besättandet av rollerna är
säkerligen ännu mer teaterdirektörens än skådespelarens. Även
om direktör Eklund icke överhövan gynnat
skådespelaren med samma namn, har denne dock haft tillfälle att
under sitt engagement hos sin namne visa att han är
en talangfull konstnär, förfogande över ett omfattande
register. Hans soignerade yttre och väl vårdade diktion
ger honom goda företräden som förste älskare; hade han
litet mer av den romantiska glöd varmed man gärna
vill förgylla denna typ, skulle han komma idealet nära.
Hans styrka ligger otvivelaktigt inom karaktärsfacket
med en icke så obetydlig dragning åt det komiska, vilken
han helt nyligen gav ett övertygande bevis på som boven
i »Mysteriet Milton» och tidigare som Turman i »Geografi
och kärlek». Kaifas.
Damturk i Sturebadet Dambastu i Sturebadet
varje tisdag och fredag 2: 50. alla dagar 1: 50, 3 damer i
5 bad 10 kr. sällskap 3 kr.
Många kvartslampor, 1 kr. i samband med bad
Yppersta skönhets- och föryngringsmedel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
