Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Nr 19
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KRITIK SUCCÉS
Av Mr. ERNST
Det var ganska oförsiktigt av mig att medföra min
kusin från Sala på premiären av »Rembrandts son».
Kvällen blev därigenom ännu mycket pinsammare än vad som
strängt taget varit nödvändigt. Min kusins litterära
educa-tion visade sig nämligen vara i hög grad vårdslösad. Hon
gjorde anmärkningar, hon skrattade på ett par ställen där
det tvärtom var meningen att man skulle ta sig en
allvarlig tankeställare över konstens och livets problem.
Men framför allt gäspade hon! Titt och tätt.
Efter tredje aktens ridåfall hände någonting som aldrig
tillförne har hänt mig på teatern; min dam ville gå. Jag
förklarade viskande för henne att det absolut icke gick
an; springa från en pjäs av Tor Hedberg, innan den var
riktigt slut! Då fick hon åtminstone spela mycket sjuk
och låta mig ringa efter ambulans.
Det ville hon emellertid inte. Hon satt kvar, men under
fjärde akten gäspade hon som om hon velat sluka
Hedquist eller Sjöstrand. Och medan vi väntade på våra
överplagg vid garderobdisken sade hon högt och tydligt:
— Hur kan dom ge sig till att spela en sådan litania
på teatern. Där finns ju inte ett spår av handling, av —
— Tyst, viskade jag där vi stodo mitt ibland
författarens gamla vänner och recensenter — tänk på att det är
en pjäs av Tor Hedberg!
— Men ett fiasko, blir det i alla fall, det är vad som
är säkert.
— Du misstager dig. En pjäs av Tor Hedberg kan
aldrig bli ett fiasko. Det värsta som kan hända är en
succés d’estime.
— Du menar väl inte att dom kommer att berömma
den här?
— Jag har ju sagt, att pjäsen är av Tor Hedberg!
Då ville hon slå vad. Vi slogo vad. Fram emot tolvtiden
nästa dag ringde jag enligt överenskommelse upp henne.
—Nå, ma chére cousine, har du läst
morgontidningarna?
— Ja vet du, jag är alldeles lam av häpnad. Nu vet
jag inte vad jag ska tro.
— Det står i recensionerna! Och i en av dem kan du
också läsa en varning till publiken. Om den inte
uppskattar »Rembrandts son» tillräckligt, så beror det på
att dess smak har blivit förflackad. Så nu —
— Ja det gör detsamma, avbröt hon — någonting så
tråkigt kan helt enkelt inte gå, om dom också öser över
det beröm lassvis.
Vadet tycktes hon tyvärr ha glömt bort.
*
Teaterchefen Wettergren har med anledning av att
Österling inte riktigt gillade »Ryktbarhet» — som visserligen
handlade om en berömd målare, men dock var en ganska
rolig pjäs — skrivit ett brev till recensenten. Vari han
upplyser att stycket valdes därför att de Wahl, Hedquist
och Hanson kontraktsenligt inte börja sin tjänstgöring
förrän den 1 september. »Som f. d. kritikerkollega»,
skriver teaterchefen, »vet jag hur bra det ändå kan vara
att ha reda på de rätta sammanhangen».
Det egendomligaste med detta brev är emellertid att
det skickats till ett par andra personer också. Rland
dem den kvicke signaturen Rerco. Om jag varit i Rercos
ställe, tror jag att jag skulle ha känt mig förhindrad att
ta del av ett brev ställt till »Käre Anders Österling». Det
gjorde emellertid inte Rerco. Han fann sig till och med
oförhindrad att trycka av brevet i Stockholms Dagblad.
Varigenom dess innehåll råkat komma till min och en
större allmänhets kännedom.
Vilket kanske inte egentligen var meningen?
Den större allmänheten och jag blevo en smula
förvånade, när vi läste brevet. Vi ha nämligen en viss
ingrodd gammalmodig respekt för en Kungl. Teaterchefs
värdighet och prestige. Men — tempora mutantur. Inför
oss behöver herr Wettergren i alla fall inte urskulda sig
över att första programmet för säsongen »lades på
Win-nerstrand». Tvärtom. Vi äro alltid glada att se honom —
inte bara i september.
*
I varje fall äro vi alltjämt betydligt mildare stämda
mot teaterchefen än herr Ljunglund, som inför Ernst
Tollers ankomst till Stockholm och reprisen på »Hoppla
vi lever» på nytt förlorade sin filosofiska jämvikt. »Då
herrarna Lindberg och Wettergren välja Toller till
exponent för sin artistiska nivå, ha de valt en slaktare med
meriter», skriver han och gör i samma andedrag
fruktansvärda avslöjanden: Toller var deltagare i
bosjevik-revolutionen i Råjern, som leddes av ryssen Levin, han
blev själv dödsdömd och fick tillbringa fem år i fängelse.
När ett stycke av en sådan författare spelas på
Dramatiska teatern, då är det enligt Ljunglund
»bolsjevik-kurtis».
Till en intervjuare på tåget mellan Trelleborg och
Malmö yttrade Ernst Toller att vi i Sverige måtte besitta
en stor andlig liberalitet. Men då hade han väl ännu inte
hunnit läsa Nya Dagligt Allehanda.
Någon större sensation tycks i varje fall hans
före-dragsafton icke ha framkallat. Varken borgare eller
komminister hade strömmat dit.
Men med tanke på den tyska grundligheten hade väl
flera än undertecknad bävat för föredragets längd.
Ernst Toller förklarade emellertid att konst ingenting
har med politik att göra. Men Ljunglund svarar
förmodligen som Relling.
LINDGRENS
SPECIAL KINATHE
raafflfflES!
/Judda säger/ö/kfia/orden
DRICK BLOTT THE,
A or des sa orden.
^ »mirw_
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 19:11:31 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/scenen/1928/0522.html
