Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 19
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
grafi äro hans självporträtt, som ju överstiga sextiotalet;
författaren har ganska sorgfälligt hållit sig till
biografiska fakta. Stycket har sålunda blivit ganska lärorikt;
man får se hur en konstnär, som går sin egen väg, inte
förstår att hålla sig väl med de penningstarka och
tongivande elementen i samhället, vägrar att följa
modeströmningarna och att ge sitt förhållande till en tjänarinna
officiell sanktion, trakasseras, deklasseras och får
ekonomiskt svårt. Men den stilfulla atelieren i sina mjuka
halvdagrar gav ingen rysning av armodets isgrå kyla. Själva
fattigdomen blev abstrakt, litterär, polerad som pjäsen i
det hela taget.
Man kan inte förebrå en författare, att han saknar
intuitionens slagruta, geniets blixtljus, temperamentets
slagkraft i repliken — bland svenska dramaturger ha vi väl
endast haft en som varit utrustad med allt detta. Man
får heller inte gå till rätta med en skådespelare, om han
inte av en så pass lyriskt betonad gestalt som denne
Rembrandt skapar en figur i stark och pregnant relief.
Man rör sig ju här på de subjektiva gissningarnas
område — men det är min förvissning att ingen av
Amsterdams borgare från trettioåriga krigets tid skulle ha fallit
på den idén att i Ivan Hedquists ståtlige, värdige och
något prästerlige åldring ha återsett den kärve, hetsige,
njutningslystne, undersätsige, något uppnäste och
arrogante målaren Rembrandt van Rijn.
Däremot är det inte otroligt att han skulle fått sitta för
Rembrandt; det var en dekorativ gestalt, omskimrad av
en psykisk aura av resignation, själsadel och drömliv. Hans
spel var med sina halvtoner instämt i den klärobskyra
dager författaren-regissören förmodligen avsett och den
beundransvärda stämman gav djup även åt ganska
blank-slitna sentenser om konst, mästerskap och natur. Men
ibland var den så dämpad att man måste avundas
sufflö-ren hans plats; vi vilja dock hellre höra disören än
sångaren Hedquist.
Colbjörn Knudsen som hans son Titus sparade däremot
inte på krutet, rösten klingar ofta forcerat deklamatorisk
och ibland hör man som hos flera andra yngre
skådespelare ekon av de Wahl. Någon större likhet med Saskia
föetedde herr Knudsen knappast, och hans haka stämmer
ju heller inte alldeles med klassiska skönhetsideal. Men
ett aktningsbjudande, intelligent arbete med flera goda
grepp hade han nedlagt på den synnerligen svåra rollen
— ty det är inte lätt att psykologiskt reda upp denne
underlige yngling, som inte vågar se sin pappas målning
i Stadshuset, och vars nya manligare livsskede börjar
med att han lockar en berusad kamrat i döden och svär
falskt efteråt.
Märta Ekström hade en mask, som lyckligt påminde
om Hendrickje Stoffeis; en särskild komplimang för det
oförfärat tilltagna höftpartiet, en riktig bred holländsk
aktergallon i Rembrandts rustika smak. Även spelet hade
med all sin friska naturlighet en viss tidsfärg. Hendrickje
är pjäsens vackraste, givmildaste, ljusaste gestalt, och
den hade kommit i ovanligt goda händer.
En liten förtjusande pastich var Anna Lindahl som
c7van <3fedqvist som 9lem6randt
Karikatyr för Scenen ao Sven Johan
Magdalena van Loo; hon skall inte alls »kvittra», just så
dygdädelt väluppfostrat skall hon tala och föra sig.
De flesta skådespelarna hade tydligen med lätthet
tillägnat sig den holländska flegman; enda undantaget
utgjorde Uno Hennings unge mästare, Rembrandts
medtävlare; där fanns ett visst italienskt renässanshumör över
honom, som bröt sig ut ur den stillsamma ramen.
Sven Bergvalls konstälskande procentare var stilriktigt
genomförd, men nog hade det varit skäl att ta vara på
de glimtar av komik som rollen erbjuder. Arnold
Sjöstrand hade i tredje akten en liten äkta och flärdlös scen.
»Rembrandts son» är väl uppsatt och har sina
stämningsvärden, men något mera väntar publiken på teatern
— och har rätt att vänta, inte minst av författaren till
Johan Ulfstjerna.
KÖPENHAMN. — En dansk affärsman och direktör för ett
glasbruk, Ivar Schmidt, har ryckt in i de många danska
dramatikernas led med en fyraaktskomedi, Borgerkrig, som
nyligen presenterades på Det Ny Teater. Stycket är grov tillyxat men
rymmer åtskilliga verkningsfulla scener samt är friskt och fyllt
med tacksamma roller. Det bjuder några ypperliga interiörer från
en liten dansk sjöstad, och en av dess bästa scener är ett
träffsäkert och roligt arrangerat sammanträde med stadens fäder.
När stycket i de sista två akterna slår an mer intima
psykologiska strängar, utfaller detta mindre lyckligt, men det slutar
enligt Politikens kritiker med ett par lyckade scener, som väl
förklarade premiärpublikens långvariga och varma bifall.
CLARA EKSTRÖMS
ÖptisEa ^Magasin
Rongl. Hovleverantör. Finnan grundad 1872. 1
<jJtaQo6storq 3
q - H. CH.KronprWaa
ÖtOCkpOim HovtovOTirtOr
ODEON
NYA SVENSKA KONSTNÄRS SKIV OR
upptagna på eleltrisk väg, utkomna på
Hör! ODEON-ELECTRIC Döm!
ODEON
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
