Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 19
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RADIOTEATERN HAR VUXIT UR BARNSKORNA
Är det någon, som möjligen tycker, att omdömet är litet
förhastat? Man kan säga så mycket. Vem var det, som invände:
radioteatrn ligger ännu i sin lindal? Det var en elak och illa
underrättad person! Radioteatern är just nu den sötaste
dununge, som någonsin trampat ut ett par barnskor och tar det
som en naturlig sak att hon bara skall fjäsas för sin ungdoms
skull, när hon dansar ut i världen.
Men vi ska akta oss för att skämma bort henne allt för
mycket. Vi skola icke undandraga oss även tyngre faderliga
plikter, t. ex. att säga ifrån, när ett visst litet behagligt koketteri
är på väg att gro redan i ax. Det vill säga, då det håller på
att övergå till maner. Anna Lindahl är som en bild av
radioteatern. Även hon är ung och förtjusande. Men ingen, icke
ens Anna Lindahl, kan vara Ariel mer än en gång: den gången
då hon skall vara det. Andra gånger som t. ex. i »Herr
Slee-man kommer» är en Ariel på orätt plats. Hennes Ariel ägde
en fantasiens glidflykt. Denna luftande kom susande på vingar,
dess färd var lätt och hans artikulation förvandlade
människornas språk (synnerligast deras hårt rullande r-ljud) till mjukt
glidande resedon. Om nu Per Lindberg eller någon annan var
delaktig i tillkomsten av detta välskapade barn kan man aldrig
veta. Det är alltid ovissare med faderskapet. Herr Lindberg
stod som regissör även för »Herr Sleeman kommer». Märkte
han då inte att Anna Lindahls Anne-Marie befann sig på
precis likadan glidande luftfärd som hennes Ariel?
F. ö. gjorde sig stycket, som snarast är en dramatisk dikt,
en variation av temat, en utkristallering av ett
stämnings-komplex, mycket väl i omarbetning för radio. Tant Mina i
Gucken Cederborgs gestalt var så barsk hon skulle, tant Bina
i Maria Schildknechts dito, dito, och herr Sleeman i Björn
Schildknechts tolkning träffade säkerligen diktarens intention,
men kunde kanske varit ännu mera illusorisk gamling.
Stycket får även som radiospel ställas på ett särskilt plan
och kan vid omnämnandet av vad som på sista tiden
förekommit endast sammanställas med Strindbergs kammarspel
»Oväder» och Tjeckovs »Ett frieri».
Ehuru »Oväder» icke kan anses särskilt originellt till sitt
uppslag (det är ju ingenting annat än det gamla teaterknepet
att låta ett inre dramatiskt förlopp beledsagas och
förstärkas av ett yttre som åska och blixt) och fastän författaren här
spelar på precis samma något slitna och skorrande strängar
som i det mesta han gjort, är detta kammarspel verkningsfull
teater. Man frågar sig, om en människa någonsin besuttit en
så demonisk makt över ordet som August Strindberg. Han är
och förblir trollkarlen, vars ord alltjämt sprakar och
flammar av en inre, hemlig, förtärande glöd. Och han har blivit
en världsdiktare, emedan han gått laddad av alla de motsatta
strömningar som fyllde mänskligheten under hans tid.
Strindbergs person har i dagarna trätt den stora publiken
närmare i ett radioföredrag av redaktör Valdemar Bulow om
den tid, då han och några vänner i Lund togo hand om den
återvändande Faust, vandraren, som hörde lyckligare människor
klappa på portarne till sitt inferno. Georg Blomstedt har
också läst en skizz »För konsten» av Strindberg. Skizzen torde
tillhöra författarens yngre dagar. Den andas medkänsla med
livets förkomne, utan att man erinras om författarens senila,
monomana stämningar.
Dramatiska uppläsningar förekomma alltför sällan i radio.
Jag erinrar mig en sådan av Jeppe på berget. Det var
uppenbart att radion är rätt podium för dramatisk uppläsning. En
skådespelare med stark fantasi borde här få ett stort fält. Den
som upplevat August Lindbergs uppläsningar förstår detta. Den
högsta dramatiska dikten vantrivs bland aldrig så sköna
kulisser och trivs, lever och andas bäst där fantasien ensam härskar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
