- Project Runeberg -  Scenen. Tidskrift för teater, musik och film / 1928 /
533

(1919-1941)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 19

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

RADIOTEATERN HAR VUXIT UR BARNSKORNA

Är det någon, som möjligen tycker, att omdömet är litet
förhastat? Man kan säga så mycket. Vem var det, som invände:
radioteatrn ligger ännu i sin lindal? Det var en elak och illa
underrättad person! Radioteatern är just nu den sötaste
dununge, som någonsin trampat ut ett par barnskor och tar det
som en naturlig sak att hon bara skall fjäsas för sin ungdoms
skull, när hon dansar ut i världen.

Men vi ska akta oss för att skämma bort henne allt för
mycket. Vi skola icke undandraga oss även tyngre faderliga
plikter, t. ex. att säga ifrån, när ett visst litet behagligt koketteri
är på väg att gro redan i ax. Det vill säga, då det håller på
att övergå till maner. Anna Lindahl är som en bild av
radioteatern. Även hon är ung och förtjusande. Men ingen, icke
ens Anna Lindahl, kan vara Ariel mer än en gång: den gången
då hon skall vara det. Andra gånger som t. ex. i »Herr
Slee-man kommer» är en Ariel på orätt plats. Hennes Ariel ägde
en fantasiens glidflykt. Denna luftande kom susande på vingar,
dess färd var lätt och hans artikulation förvandlade
människornas språk (synnerligast deras hårt rullande r-ljud) till mjukt
glidande resedon. Om nu Per Lindberg eller någon annan var
delaktig i tillkomsten av detta välskapade barn kan man aldrig
veta. Det är alltid ovissare med faderskapet. Herr Lindberg
stod som regissör även för »Herr Sleeman kommer». Märkte
han då inte att Anna Lindahls Anne-Marie befann sig på
precis likadan glidande luftfärd som hennes Ariel?

F. ö. gjorde sig stycket, som snarast är en dramatisk dikt,
en variation av temat, en utkristallering av ett
stämnings-komplex, mycket väl i omarbetning för radio. Tant Mina i
Gucken Cederborgs gestalt var så barsk hon skulle, tant Bina
i Maria Schildknechts dito, dito, och herr Sleeman i Björn
Schildknechts tolkning träffade säkerligen diktarens intention,
men kunde kanske varit ännu mera illusorisk gamling.

Stycket får även som radiospel ställas på ett särskilt plan
och kan vid omnämnandet av vad som på sista tiden
förekommit endast sammanställas med Strindbergs kammarspel
»Oväder» och Tjeckovs »Ett frieri».

Ehuru »Oväder» icke kan anses särskilt originellt till sitt
uppslag (det är ju ingenting annat än det gamla teaterknepet
att låta ett inre dramatiskt förlopp beledsagas och
förstärkas av ett yttre som åska och blixt) och fastän författaren här
spelar på precis samma något slitna och skorrande strängar
som i det mesta han gjort, är detta kammarspel verkningsfull
teater. Man frågar sig, om en människa någonsin besuttit en
så demonisk makt över ordet som August Strindberg. Han är
och förblir trollkarlen, vars ord alltjämt sprakar och
flammar av en inre, hemlig, förtärande glöd. Och han har blivit
en världsdiktare, emedan han gått laddad av alla de motsatta
strömningar som fyllde mänskligheten under hans tid.

Strindbergs person har i dagarna trätt den stora publiken
närmare i ett radioföredrag av redaktör Valdemar Bulow om
den tid, då han och några vänner i Lund togo hand om den
återvändande Faust, vandraren, som hörde lyckligare människor
klappa på portarne till sitt inferno. Georg Blomstedt har
också läst en skizz »För konsten» av Strindberg. Skizzen torde
tillhöra författarens yngre dagar. Den andas medkänsla med
livets förkomne, utan att man erinras om författarens senila,
monomana stämningar.

Dramatiska uppläsningar förekomma alltför sällan i radio.
Jag erinrar mig en sådan av Jeppe på berget. Det var
uppenbart att radion är rätt podium för dramatisk uppläsning. En
skådespelare med stark fantasi borde här få ett stort fält. Den

som upplevat August Lindbergs uppläsningar förstår detta. Den
högsta dramatiska dikten vantrivs bland aldrig så sköna
kulisser och trivs, lever och andas bäst där fantasien ensam härskar.

*



På ett helt annat plan än Strindbergs och Hjalmar Bergmans
nyckfulla fantasiutflykter står Tjechows »Ett frieri», som är
objektiv människoskildring, realism i högsta och bästa mening.
Tjechow tillhör de stora objektiva skildrarna. Denna slags teater
blir ingen samvetsbikt eller något avslöjande av en författares
lönnligaste personliga hemligheter. Vi sitta i samma lugna och
lyckliga glömska av diktaren själv, då vi höra Tjechows
personer tala, som då vi följa Selma Lagerlöfs hjältars öden.
Tjechow tillhör de bästa realisterna, och så som det lilla stycket
gavs i Olof Molanders regi får det sättas bland det främsta,
som radioteatern hittills uppnått. Man har på svensk teater
sällan hört ett så ypperligt samspel, en sådan fart som i
Tjechows »Ett frieri». I vad mån regissören delar äran med
skådespelarna Torsten Winge, Josua Bengtsson och Ester Sahlin
undandrager sig den utomståendes omdöme. Säkert är att ett så
ypperligt samspel vittnar om det bästa samarbete mellan alla
parter.

«

Från Göteborg gavs i C. A. Dymlings regi Selma Lagerlöfs
»Dunungen». I själva verket är ju »Dunungen» en pastiche och
pastichen »Herr Sleeman kommer» är målad i samma stil och
med samma färger. Pastichmålare, som behandla ungefär
samma tid kunna icke undgå att använda samma teknik och färger.
Den bittra bottensatsen som Hjalmar Bergman lägger under
allt det lätta och ljusa på ytan är hans egen färg.

Pastichmålarne roa sig — och andra — med att söka väcka
en gången tids människor och stil upp ur graven. Även om
de lyckas väl, bli de alltid efterbildade. Ju ypperligare deras
arbete är, desto större kuriositet förblir det.
Antikvitetsälska-ren går med likgiltighet förbi en efterbildning — avsiktlig eller
oavsiktlig — men drages till originalet. Även om detta är naivt
och klumpigt vittnar det om allvar och självständighet.

*



»Bröllopsfonden» av Peter Egge var åter ren realism och
ganska skickligt gjord samhällssatir. Tyvärr är denna
komedi dock väl mycket gjord. Bäst träffade satiren godtrogenheten
i prästen-änkemannens gestalt, som verkligen var både fint
och trovärdigt tecknad och fick en fin och trovärdig tolkning.
Men övriga gestalter äro dock allt för beräknande — liksom
hela stycket allt för beräknat. Så infamt listiga äro bestämt
inte prästgårdsfröknarna och prästdrängarna i Danmark. Dock
— stycket är god och lustig karikatyr och skall bedömas
såsom sådan.

Ernst Fastbom gjorde en konsekvent och skicklig karikatyr
av en prästdräng.

*



Reprisen av Shaws »Pygmalion» visade på sitt sätt att kraven
skärpts sedan »Pygmalion» första gången gavs i radio. Pjäsen
gjorde nu knappast samma förstklassiga intryck. Berodde det
på att radioteatern icke lämpar sig för repriser? Eller ha
andra artister blivit skickligare, har publikens anspråk vuxit?

Ja, då har den yngsta teatern sannerligen trampat ut
barnskorna. Axel Ringström.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 19:11:31 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/scenen/1928/0533.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free