Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 20
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TYSKT FARSHUMÖR OCH SVENSK MYSTIK
Av ARTUR MÖLLER
Man kan inte förebrå Blancheteatern bristande
urskiljning i valet av repertoar. Under sin första säsong höll
dess nya ledning en förståndig kurs mitt emellan det
alltför tungt, exklusivt litterära och det alltför
filmsensatio-nellt vulgära. De varaktiga publikframgångarna med
»Livets gång» och »Fanatiker» voro inte på något sätt av det
deklasserande slaget.
Hertiginnan av Elba är kanske en smula frivol,
men för att vara made in Germany varken plump eller
erotiskt sentimental — en förfärlig, men i tyska produkter
ej sällsynt sammansättning. Nej, den lyser verkligen av
en viss solig munterhet, som inte är något dåligt
surrogat för kvickhet — och för resten vore det orättvist att
helt och hållet frånkänna firman Lothar & Winterstein
esprit. Det finns upp emot ett dussin repliker i stycket,
som fullt skulle försvara sin plats i en bättre parisfars.
Hur många teaterstycken ha vid det här laget skrivits
med Napoleon som centralfigur? Antalet är säkert uppe i
minst fyra siffror. Lui, toujours lui! Men firman har
funnit ett relativt outnyttjat område, Elbaperioden. Och har
därtill haft den goda smaken att bara låta exkejsarens
skugga falla över scenen. Stora män liksom höga berg
göra sig bäst på ett visst avstånd.
Signor Pompeo, kryddkrafsare och chef för
borgargardet, är den på vilken styckets välfärd vilar likaväl som
furstendömet Elbas.
En bättre roll skulle inte kunna skrivas för Erik
Berglund. Han var storartad. Det är inte ofta en komedifigur
blir så fylld av mänskligt liv på scenen. Han har just
vad som behövs. Poserna å la Napoleon passa fullkomligt
till figuren liksom den bittra ironiska bismaken kryddar
den frodiga jovialiteten. Författarna ha förmodligen tänkt
sig mannen något enfaldigare. Den Pompeo som Berglund
skapat fick som de klassiskt komiska gestalterna, en Don
Quixote, en George Dandin, en Erasmus Montanus, en un-
Gvik iBepgfund som Pompeo Qiigescf)i
i ’Jf ev ii g in n an av G C 6 a
Karikatyr för Scenen av Sven Johan
stadiga badgummor kommer inldivande till de intet ont anande
herrarna.
Från visiten i Stockholm återvände mr Crooks till Berlin, där
han har sin fru och två små telningar och varifrån han under
hösten gör avstickare med konserter och operagästspel på flera
platser i Europa, bland annat skall han i dagarna sjunga »Faust»
i Budapest tillsammans med ingen mindre än Sjaliapin. Men det
finns dock vissa förhoppningar om att han i november
skulle komma åter, denna gång för att låta höra sig från våra
operatiljor. Det gäller endast att flytta om litet data och
platser på den omfattande engagementslista sångaren har att följa
för de närmaste månaderna. Och för mera djupgående
erfarenheter av vårt lands möjligheter behöver han tydligen längre
tid på sig, att döma av hans svar på vår banala fråga vad han
tycker om vårt svenska folk:
— De svenska gentlemännen äro mycket sympatiska, damerna
har jag tyvärr inte haft tillfälle att kommo i beröring med
ännu . . . Lill.
derton av löjlighetens tragik, man kände för honom I
hans själskonflikt och var med när han drog sabeln mot
Cambronne, lika väl som när han doppade till kaffet...
Ester Roeck-Hansen tog sig förträffligt ut i — för
övrigt mycket sedesam — directoire, som hans
napoleon-svärmande maka Eliza. Det kastanjeröda håret påminde
om det som brann under Correggios pensel, men för övrigt
verkade primadonnan avgjort mera nordisk än italiensk.
Temperament saknas ju inte — men släpljuden i
diktionen äro efterhängsna.
Olaw Riego roade som en knoddän men inte alltför
karikerad älskare in spe — med Napoleon till rival, Per-Axel
Branner var med i en liten likgiltig roll, Eugen Norrbys
bonddräng doftade buskteater. Harry Roeck-Hansen själv
var en praktfull, chevaleresk, kanske något för tillknäppt
Cambronne — det långa stumma spelet i sista akten
klarade han bra. Märta Arbins vitklädda kammarjungfru
förstörde heller inte sin roll medan Arthur Natorp
förtjänade ett me.ra positivt beröm för sin pregnanta typstudie.
KARLAVAGNS TH E
_ fAe är bäst pd Aela jorden
ifrän södern upp iill norden,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
