Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 21
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den vackra Chinabiografen lär få det nog så besvärligt att
ständigt kunna visa filmer, tillräckligt flotta att fullt stämma
överens med den utsökta lokalen. Det första programmet var
emellertid fullt värdigt. Leo Tolstoys filmatiserade roman Anna
Karenina är en verkligt stilfull sak, koncis och enkel —
naturligtvis endast ett snävt koncentrat av romanblocket — med
schwungfull ehuru ej överdådig regi och ett utomordentligt spel.
Och då filmen är helt lagd på de agerande personerna blir ju
detta huvudsaken. Frånsett en slädfärd i snöyra, en kapplöpning,
en bal och en jakt, vilket tillsammans icke upptager så stor del
av handlingen, består filmen mest av de två huvudpersonerna i
sina uppgörelse- och kärleksscener, i talrika närbilder eller
eljest, där omgivningen försvinner. Men det är gjort med
urskiljning och smak, och med det spel som här presteras
förlåter man det gärna. Denna gång måste nog även den mest
ovillige sträcka vapen inför Greta Garbos filmatiska talang, eller
rättare sagt, kunnande. Ty hon har verkligen lärt sig den vita
dukens teknik, och detta lyckligtvis utan att förlora något av
sin rent personliga egenart. Dessutom är hon vacker på ett
karaktärsfullt sätt, som skiljer henne milsvitt från de docksöta
amerikanskorna. Hon har i »Anna Karenina» sin odisputabelt
bästa roll hittills med många helt enkelt briljanta scener, inte
minst tillsammans med barnet. John Gilbert är bättre än
någonsin, och det säger ju tillräckligt. Regissören, Coulding, är
värd en honnör.
Man har för övrigt under de sista veckorna sett flera vackra
prov på den amerikanska filmtekniken. R a m o n a, den tragiska
historien om ett halvblod, är en oavbruten serie av tjusande
tavlor, icke minst naturscenerier, överdådigt fotograferade.
Handlingen är intill de sista scenerna så till vida trovärdig, då den
försiggår på den tiden, då Californien behärskades av
spanjorerna och då romantiken blomstrade lika skär som verkligheten
kunde vara grym. Den vackra Dolores del Rio spelar den
olycklige halvindianskan med innerlighet och charm, och Warner
Baxter som indianen var en så grann karl att man sannerligen
inte behövde vara halvblod för att tjusas av honom. Aktionen
var däremot en smula tam ehuru värdig. Typerna för övrigt
som alltid lyckade och regien briljant.
Åtskilligt tunnare var däremot den praktfullt uppsatta R
c-m a n t i k med Dolores Costello och Conrad Nagel i
huvudrollerna. Historien rör sig om den store Napoleons broder
Je-rome Ronaparte och hans förälskelse och äktenskap, som av
brodern upplöses, med en liten amerikanska. Utstyrseln är
slösande och vacker och förmodligen fullt stilriktig, men intrigen
hade en del svårsmälta poänger och slutet — en kinkig sak —
var inte lyckat. Frånsett detta utgjorde filmen emellertid ett
utmärkt underhållningsprogram och en fröjd för ögat.
Då lyckades det bättre för Ramon Novarro, som senast vandrat
över filmdukarna i En viss ung man, en komedi som blivit
väl starkt förhandsreklamerad, att illudera tjusig engelsk lord,
även om han är mer till sin fördel i roller av annan typ. Den
vidlyftiga herrn har tröttnat på sina kärleksäventyr i London
och reser bort för att fiska. På tåget träffar han en ung flicka
med sin pappa, blir kär och följer med henne till Biarritz eller
om det nu var Deauville och har en del trassel innan han
lyckas övertyga henne om, att han verkligen tänker börja ett helt
nytt liv, om hon vill bli hans ledsagarinna. Och till slut tror
hon honom, och allt är frid och fröjd. C est tout! Själlöst men
nätt och i början riktigt småtrevligt. Välgjordt och snyggt uppsatt.
Kvinnan av i dag, mannens jämlike, för att inte säga överman,
sådan är Bebe Daniels i sin sista film, Så ska’ dom tas.
Denna gång i egenskap av filmfotograf, på jakt efter
sensationer, handicapar hon fullständigt en manlig kollega, naturligtvis
till stor del genom kvinnlig list men icke desto mindre genom
högst okvinnligt mod. Då ovannämnda dam, hängande i ett
rep och med ena foten behagfullt stödd mot Frihetsgudinnans
nästipp, förevigar en förbipasserande zeppelinare, kände t. o. m.
en del manliga åskådare en viss dallring i nerverna. Inom
parentes måste dock bekännas att hon till slut kapitulerar av
orsaker, som dock icke ha att göra varken med list eller mod.
En flicka i varje hamn, käck och trohjärtad
sjömans-historia med Victor Mc Lagten som den oförbrännelige
slagskämpen och med hopplös otur hos det täcka könet begåvade
sjömannen Karl-Alfred. Av sjömanslivet på böljan den blå såg
man mindre, men så voro äventyren i varje hamn så mycket
mer omväxlande. Som Karl-Alfreds kumpan och vän i nöden
med mission att reda ut dennes mer eller mindre tilltrasslade
»affärer» såg man med nöje Victor Armstrong och på
spinnsidan lilla vackra Louise Brooks i en mindre tacksam uppgift.
Den ryska revolutionen är visserligen ett ämne, som kan
varieras i det oändliga, men Tatjana kom i elfte timmen. Här
sparas dcck lyckligtvis på vilda pöbelhopar och bloddrypande
scener för att lämna företräde åt kärlekshistorien mellan den
unge storfursten och den ryska bondflickan, varpå den för övrigt
välgjorda filmen betydligt vinner. Dolores del Rio, den sköna
mexikanskan, har ännu en gång omplanterats i rysk jordmån,
vartill hennes temperament och även i viss mån slaviska
an-siktstyp förträffligt passar, och som den unge fursten
återser man med nöje Charles Farrel, en skådespelare med charm
som få. Han har framtiden för sig. För övrigt passerade hela
ryska kejsarhovet revy, i en och annan scen skymtar även den
aktuell vordne Rasputin.
De franska filmerna ha tack vare de charmanta
förstlingsverken incm fransk storfilm, »Rrustna strängar» m. fl., fått namn
och rykte av kultiverad konst och som goda representanter för
vad gamla Europa kan ge — contra dollarlandet. Det senaste
alstret, Den dansande orkidén, var tyvärr ej någon
vidare värdig fortsättning på den utsökta upptakten. Visserligen
spårades en duktig regissörshand i en hel del scener,
fotograferingen var i det stora hela förstklassig, men — resultatet var
r-r/” rjt / 12 S? ELARA EKSTRÖMS -JU
Jt.Juid£LSD7l 1 Optiska Uttag asin
Rangl. Hovleverantör. Firman grundad 1872. ’
Houjuvelerare. Operahuset, Sthlm. £TaGo6stovg 3 StocdfjoCm Hovtevw-.^r
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
