Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 22
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En ganska förnämlig iilm är Skratta Pajazzo
med den skicklige och kultiverade Herbert Brenon
som regissör. Det är icke den vanliga
sågspånsroman-tiken precis, och det är heller icke anlagt på grova
cirkuseffekter. Handlingen rör sig helt enkelt om en
kringresande clown, som tar upp ett litet övergivet
flickebarn, som han sedan så småningom förälskar sig
i då hon blir stor och han själv är en berömd
komiker. Att fosterpappan får träda tillbaka och dör av
förtvivlan över att mista henne är ju vad man
väntar sig men avslutningen borde kanske gjorts något
mindre patetiskt. Lon Chaney i huvudrollen får
användning för hela sin virtuosa mimiska konst, och
som det unga paret framträder fördelaktigt Nils Asther
och den unga Loretta Young, fin och graciös men
knappast givande illusion av en italiensk landsvägsunge.
En elegant underhållningsfilm är Gula liljan
med en verklig fläkt av Ungern, dit handlingen är ]
förlagd. Men så har ju också ungrare stått för både
manuskript och regien, respektive Lajos Biro och jj
Alexander Korda. Den pikanta intrigen bjuder
visserligen på en del tämligen otroliga detaljer, men det
tar man icke så hårt — det var ju så länge sedan, före kriget!
Det hör på något sätt nästan till sagotiden. Och när scenerna
spinnes samman så elegant som fallet är här, så följer man
gärna med i galoppen. Uppställningen är vårdad och vacker
utan onödig grannlåt, ehuru man måste säga att »den lilla
ungerska staden» i vinterskrud såg betänkligt konstgjord ut.
Clive Brook är en härligt manlig och okonstlad aktör, vars
förmåga att med en skiftning i blicken eller aningen av en
ryckning i mungipan lägga sina känslor i dagen är ganska
förbluffande. Billie Dove är alltjämt prickfritt skön, när hon låter
bli att stirra alltför stint med sina runda ögon, och förtjusande
när hon
agerar koketterande
skälmunge.
Utmärkta typer
gjordes av
Nicholas Soussanin och
Gustaf von
Seyf-fitz.
Numera
»begår» man Emil
J anning
s-filmer-na. Den store
konstnären
fascinerar och fångar
i allt han spelar,
hans själ tillhör
det givmilda
slaget, som förmår
meddela sina
intentioner direkt
till åskådaren.
Syndens
gata är en
ypper-ffannings än en gång lig skildring från
Londons ljusskyggaste kvarter. Mauritz Stiller visar än en gång
vad vi och världen förlorat — hans regi är storartad! Var
detalj ger sken av skrämmande, upplevd händelse, tristessen
över kåkkvarteren, trashankarna, de små övergivna ungarna,
gatflickorna, allt är skildrat med livets egna grella färger.
Den unga frälsningssoldaten spelas mycket enkelt av
Smit Rännings oc/f ay (Wray i Syndens gala
Fay Wray, då däremot Olga Baklanovas gatflicka, som
omvändes till en synnerligen god människa, göres med
pulserande livaktighet i aktionen. Fotograferingen är likaså
förstklassig, särskilt minnes man en utsökt bild av Jannings kraftiga
gestalt mot en slät vägg där ljusreflexerna och skuggorna
spelade som i Rembrandts målningar. En utmärkt film.
En svensk filmfars med titeln SvarteRudolf har också sett
dagens ljus. Någon isuccés kan man väl knappast konstatera,
men för att vara svensk och för att vara fars var filmen
ingalunda dålig. Tvärtom, den var både lustigt och
uppfinningsrikt hopkommen av Sölve Cederstrand, som lyckats särskilt
bra med texterna till sitt opus. En smula oklarhet i
utformningen måste dock påtalas, denna brist på konsekvens blev
till förfång för slutintrycket. Roliga detaljer saknas emellertid
icke. Fridolf Rhudin spelar titelrollen med sin specifika art
av komisk gestaltningsförmåga, tyvärr litet ensidig i längden,
men oemotståndlig i vissa scener. Stockholmsscenens ljuvaste
ingenue, Inga Tidblad, fick efter bästa förmåga agera vamp och
förbryterska och klarade sig oväntat bra, och i älskarrollen
debuterade en ung och stilig pojke vid namn Karl-Gustaf
Berg. Gustaf Edgrens regi hade den rätta farten.
I sin senaste iskapelse är »I)et»-flickan Clara Bow en täckelig
Hela flottans lilla fästmö, och man förstår väl och
mer än väl, att blåjackorna för henne våga liv och lem.
Intresset koncentrerar sig ju också så gott som helt och hållet
omkring hennes lilla näpna person, ty om själva filmen är just
ingenting mer att säga än om andra slätstrukna sjömansfilmer.
Vi vilka dock varna skön Clara för flera »kurvor», det skulle
knappast vara tillrådligt. Icke att förglömma är James Hall
som den »sköne sjöcharmör», som till slut lyckas vinna hennes
lilla fast mycket motsträviga hand.
TEHTERnLMnNnCK
18/10 Oscarsteatern (Skolteatern). ERASMUS MONTANUS.
Komedi i tre akter av Ludvig
Erasmus Montanus Ed. Adolphson
Jeppe Berg....... Mathias Taube
Nille............Frida Dahlskog
Lisbet.......... Dora Söderberg
Jeronymus...........Hugo Björne
Magdelone..... Constance Gibson
Holberg. Regi: Rune Carlsten.
Jakob..........Håkan Westergren
Per klockare ...... Rune Carlsten
Jesper.............Nils Wahlbom
Löjtnanten........... Carl Ström
Nils, korpral......Folke Walder
632
Stockholm, Svenska Tryckeriaktiebolaget, 1928.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
