Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 23-24
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
iiiiiiiiiiiiiiiiiiiuiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiMiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiimiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii SCENEN iiiHiiiiiiiiiiiHiiiiiiiiiiiiiHiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiitiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiitiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiit
IVAR
Och hans karriär från förste
Att en dålig skådespelare plötsligt blir bra — det ha
vi inte varit med om, för då var det ingen dålig
skådespelare, fast det kanske förefallit så. Men att en
bra skådespelare plötsligt blir någonting mer, det se
vi emellanåt; inte bara ännu bättre, utan någonting
annat. Det kan hända, att denne skådespelare en hel
följd av år verkat vid scenen, varit användbar och
använd — och så plötsligt stiger han upp på ett annat
plan, får en annan position.
Ska vi tro, att han genomgått en metamorfos eller
att hans talang efter långsam tillväxt plötsligt slagit
ut i blom; eller är det tillfälligheterna, slumpen, som
äro de avgörande makterna — den rätta rollen har
fallit i hans händer? Det påminner oss starkt om
skådespelarkonstens ofrihet — emellanåt förödande även
för de stora konstnärerna.
Vad Ivar Kåge beträffar, skulle jag vilja säga, att
han äntrat plattformen med två steg, Hoppla, vi lever!
och Diktatorn — i Sällsamt mellanspel satte han
foten i golvet med avgörande bestämdhet.
Kåge har nu varit vid teatern i ungefär 25 år. Han
utgick ur elevskolan 1905, men hade då varit
premiärelev i två år och redan spelat några framträdande
roller — naturligtvis de purunga — i Ett glas vatten,
Giorgione och En veneziansk komedi. Sitt första år som
aktör tillbringar han på Stora teatern i Göteborg hos
Castegren, men kommer redan följande året till Ranft,
där han stannar till 1913.
Kåge har egentligen aldrig behövt vänta, varken på
de bärande rollerna eller det bärande erkännandet.
Redan under sitt första engagementsår tillfaller honom
sådana uppgifter som Romeo och Pelléas, vilka han
spelar mot Harriet Bosse, och han hinner under denna
säsong utom mindre dominerande roller även med
titelfiguren i Nycanders Hans Fjord.
Dessa roller äro ju samtliga utpräglat lyriska till sin
KÅGE
i/skare till ka raktärsskådesp eiare
karaktär, och för en teaterdirektör är ju en ung man
med fördelaktigt utseende, bra stämma och snygga
gångkläder alltid en lyriker. Kåge slipper helskinnad
igenom —- och ända fram till senaste tider har han
behållit rollfacket.
En av hans första uppgifter i huvudstaden blev
emellertid Sherlock Holmes, och får man tro ett rollporträtt,
har han till andra finurliga drag även givit honom det
mest oskyldiga, öppna gossansikte, som måste hos
boven ha förtagit varje misstanke om, att det var en
farlig karl han hade att göra med. Förf. lär också ha
utrustat honom med den för en detektiv oväsentliga
egenskapen att vara förälskad, vilket ju förklarar
rollplaceringen.
Kåge återkommer några år senare till genren och
gör på Oscarsteatern i Arséne Lupin en detektivchef
med skarpt skurna drag i stil med filmens — hette
han inte Max Landa? — som redan på långt håll
skvallrar om en eller annan bricka innanför rockuppslaget.
Framställningen får odelat beröm — en recensent
säger, att »herr Kåge hade till och med höjt sin
framställning till ett konstnäidigt plan», vilket om man minns
genren förefaller nästan övermänskligt. Är denna
prestation kanske det första varslet om
karaktärsskåde-spelaren?
Eljest är det naturligt nog företrädesvis det helt
ungdomliga facket, som dominerar rollistan under den
Ranftska perioden ■—• oerfarna nybörjare i livet, älskare,
svärmare såsom Furst Dolgoruki i Fänrik Ståls sägner
och Lycko-Per på östermalmsteatern, Florizel, Lill-Klas;
Mäster Olof, Anselm i Paracelsus, Kung Knut i Jätten
Finn, James i Hemligheten, Jean i Lögnens ansikten,
alla på Svenska teatern.
Före sitt inträde vid Dramatiska teatern hinner
skådespelaren också med en sommarsejour på
Djurgårdsteatern, där han som damskräddaren Persac i farsen
ännu mera i påpekandet att Dramaten en kväll som
denna borde haft försteget i stället för att ge en
annandags-mässa.
»Men operachefen tänker annorlunda», skriver P.-B.
emellertid. »Selma Lagerlöf är så berömd att hon
nästan är hans andliga jämlike — och kan väl Sverige få
ett ädlare, upphöjdare skådespel än detta: dess störste
nu levande son bekransande dess största nu levande
dotter.»
Det är möjligt att detta är bitande satir — men
musikkritik kan det väl knappast kallas.
Om någon varit nog taktlös att för signor Zandonai
ordagrant översätta D. Nis uttalanden om den librettist
han valt, blir han nog också ganska förvånad över tonen
i svensk press. »Vilken glädje har man av att se en
som vindar på båda ögonen bli opererad så att han ser
rätt på det ena? Vilken tröst har man av att en
puckel-ryggig inte är låghalt?»
P.-B. har till och med gjort sig besvär att genomläsa
texten och funnit den vara ett ganska fullfjädrat pekoral,
lämpligt till muntration i inte alltför litterärt betonade
aftoncirklar. Men det skulle verkligen vara roligt att
få anvisning på en operatext, som inte åtminstone ställvis
överskrider pekoralets gräns. Om folk i allmänhet visste
hur mycken ofrivillig komik man kan få till livs i dessa
små häften å 75 öre skulle de rent av kanske kunna
användas att hjälpa upp Operans finanser. Läs exempelvis
»Eugen Onegin».
Signor Zandonai, »italienare av Meyerbeers ras och
typ», får visserligen på huden för sitt försök att sätta
musik till ett nordiskt skådespel — då bör man naturligtvis
vara född i Värmland eller kanske ännu ett stycke
närmare Polcirkeln —. Men om han läst vad samme kritiker
skrivit om hans små landsmän Verdi, Leoncavallo och
Mascagni skulle han kanske ändå ha funnit sig
smickrad ...
Det är trots allt något uppfriskande över en kritiker,
som vågar stå ensam, utstöta det enda kraftiga
missljudet i en jubelkör, där det utan tvivel ingått många ihåliga
och även falska toner. Det fanns tydligen även andra,
som tyckte att »Kavaljererna på Ekeby» var en dålig
opera. Men ingen som ville säga det rent ut; en av de
mest remarkabla föredrog att skriva om det till en saga
och lägga omdömet i munnen på Sintr am!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
