Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 23-24
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GÖSTA BERLING I OPERAKOSTYM
Almberg & Preinitz, foto.
Scen6ild ur andra akten, Qösta presenteras för kavaljererna
En strålande fest blev i sanning premiären på
Zando-nais Kavaljererna på Ekeby — och att den blev
det var i främsta rummet författarinnans förtjänst, och
feststämningen skapades genom den storartade och
uppriktiga hyllning, som i anledning av hennes 70-årsdag
ägnades henne denna kväll. Att sagoberätterskan Selma
Lagerlöf är oss kär fick hon vid detta tillfälle klara
bevis på — och det kom även de italienska herrar, som
inspirerats av henne att göra ett operaverk, till godo.
Hur premiären eljest hade utfallit, därom buro tid-
Allt för firman, gör mycken lycka. Sven Söderman
påpekar att framställningen är »ett framgångsrikt försök
till karaktäristik» av den uppsluppna farsfiguren, och
Daniel Fallström börjar tro att Kåge är »klippt och
skuren till skådespelare i den gladaste stilen».
År 1913 övergår Ivar Kåge till Nationalscenen och
där har han sedan dess varit verksam. Han hör inte
längre till de yngsta i laget, hans gestalt, hans stämma
har mognat och älskarne ha avgjort lämnat målbrottet
bakom sig — men alltjämt är det »jeune
premier»-fac-ket, som, ända till senaste dagar, bestämmer hans plats
i annalerna, skapar hans framgångar och drar upp
gränslinjerna.
De utmärkande dragen hos Kåges älskare, de som
givit dem deras charme, deras förmåga att intaga och
väcka sympatier, synes mig framför allt vara
manligheten, redbarheten i deras väsen, klarheten och
naturligheten i framställningen, den fullständiga bristen på
affektion.
Men en lyriker är någonting annat, mycket mindre
pålitligt — den vet man inte riktigt var man har.
Skådespelaren har givit sanna uttryck åt entusiasm, åt
beundran, någon gång såsom hos Erland Janson i Gertrud,
åt den råa känslan, men inte åt den eruptiva. Man
har aldrig tyckt sig se en liten röd vimpel svaja över
huvudet: Varning! explosiv vara! Hans talang har
alltid haft lättare att ge uttryck åt passionens behag än
dess avigsidor. Det är kanske därför som epitetet
»sympatisk» så ofta tillfallit honom. Hans stämma är vac-
ker, bärande, fast, den kan få värme och ädelhet,
liksom hans versläsning och lyriska stil — men inte i
övertygande grad oro eller glöd.
Då Ivar Kåge nu, såsom det förefaller, definitivt
kommit in på ett annat område genom sina tre senaste
scenuppgifter, som redan på ett annat sätt än förut
ställt in honom i första ledet och förvärvat honom ett
erkännande, mycket tyngre vägande än allt det beröm,
som tidigare utan njugghet kommit honom till del, är
det helt andra konstnärliga egenskaper, som varit
avgörande, vilket också framgår av att de på flera håll
väckt överraskning och framkallat uttryck som: »Denne
skådespelare har gått fram med stormsteg.»
Det är den slående karaktäriseringsförmågan, som
kännetecknar hans Kilman i »Hoppla, vi lever». Men
denna karaktärisering stannade inte vid de yttre
detaljerna av typen, som ju öppet inbjuder till bjärt
färgläggning, den gav det mänskliga, osäkerheten,
famlandet bakom den yttre hårdheten.
1 framställningen av Kungen i Diktatorn är det
intimiteten, den avslöjande analysen, som frapperar.
Skådespelaren ger här verkligen ett starkt uttryck för
hjärtats och hjärnans nobless. Det var en överlägsenhet över
gestalten som vanns med intellektuella medel. Hur
verklig, hur nutidsbetonad verkade dessutom icke denne
kung, utan en aning om barndomens stupida vördnad,
som förföljer kanske de flesta människor hela livet
igenom.
(Forts, å sid. 658.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
