Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
godt och redbart arbete
i den svenska sceniska
konstens tjänst.
Bada hade ock det
gemensamt, att de som
enskilda människor voro
flärdlösa, präktiga och
gedigna karaktärer, efter
hvilka tomrummet i
kamratkretsen kännes stort.
Några ord som runa
öfver deras minne, när de
nu afträdt från lifvets
skådebana, torde därför här
vara på sin plats.
— Den vackra Anna Rastan!
Så hörde man henne ofta nämnas, när hon stod
på sitt lifs middagshöjd och med samma rätt kunde
man utropa: Den hjärtegoda Anna Rustan!
Ty hos henne hade kroppslig fägring förenat
sig med hvad som mera är värdt: ett hjärta, som
ständigt stod på vid gafvel, då det gällde att lätta
bördor och lindra nöd.
Själf hade hon ju alltid hört till
solskensmän-niskorna. Hennes glada humör bar henne öfver
lifsbekymren och ända in i det sista, äfven sedan
den kroppsliga plågan börjat hemsöka henne, låg
det något soligt ljust öfver de vackra dragen.
Sin teaterbana började hon år 1873 hos Knut
Tivander och hon blef genast en af de mest
bemärkta stjärnorna i den fagra konstellation, som
under namn af »Tivanders vackra flickor» på den
tiden lyste och bländade.
Så kom hon till August Lindberg, hvilken blef
den, som gaf henne den egentliga sceniska
utbildningen. Genombrottet skedde som Regina i
»Gengångare», en prestation, som förskaffade henne
stort erkännande.
Från Lindberg kom hon till den
landsorts-tournée, som Albert Ranft vid denna tid dirigerade,
och därifrån gick vägen till Lorentz Lundgrens
sällskap, vid hvilket hon var engagerad åren 1886
—90, då hon åter tog anställning hos Lindberg.
När Albert Ranft år 1892 började spela på
Djurgårdsteatern, gick hon dit och har hon alltsedan dess
och till sin död — den 24 sistlidne september —
tillhört de Ranftska scenerna.
Inom denna lifsram rymmes ett rastlöst, flitigt
arbete inom olika grenar af den sceniska konsten.
Hon har uppträdt i operetter och skådespel, i
dramer och franska farser — i de mest skiftande
gestalter och framställande de mest olika
karaktärer. Utrymmet tillåter ej här att uppräkna alla
hennes roller och det torde ej heller vara nödigt,
då arten af hennes konstnärsskap torde vara
välbekant för denna tidskrifts läsare. Vi erinra blott
en passant om två af hennes mera betydande
karaktärsroller, grefvinnan i »Bildhuggaren
Clemen-ceau» och Gina i »Vildanden».
Sista gången hon visade sig för
Stockholms-publiken var i fjol sommar, då hon uppträdde pä
Djurgårdsteatern i den spanska farsen »Min
toreador» — då, som oftast, med stor framgång.
I förra årets sista månad tvang henne en
elakartad åkomma — gallsten — till en operation på
Serafimerlasarettet. Operationen aflopp lyckligt,
men för några månader sedan fick hon ett recidiv,
som slutade med döden.
En dugande konstnärinna, en glad och god
kamrat, en varmhjärtad
kvinna — så lefver hon i
deras minne, som kände
henne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
