Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HAMRINS MASKER
• •
Arligt taladt förstår jag inte orsaken, hvarför
redaktören just nu gripits af ett så outsläckligt
begär att införa vännen Ossians fysionomi i
tidskriften. Först och främst nalkas vi julhögtiden,
och då bör det ju vara frid på jorden, hvilket det
aldrig kan bli, då en så oroligt verksam och
ständigt sysselsatt ande som Teater förbundets
ordförande och Dramatiska teaterns sekreterare befinner
sig i närheten.
Och för det andra firar Hamrin i år verkligen
intet jubileum. Det innevarande är till och med
ett af de verkligt få år i tideräkningen, då han inte
haft anledning jubilera.
Att Hamrin är sekreterare vid Dramatiska
teatern och i sådan egenskap fått till tjänsterum
köket — han är en mycket framstående gourmet och
alla källarmästares förtviflan — i den våning,
där Frippe — naturligtvisI — residerar i förmaket
och den gamle hedersmannen August Falck i
salongen, vet hvarenda människa, som något så
när känner till teaterförhållandena i detta land.
Att han desslikes är den duktige och
energiske ordföranden och själen i Svenska
teaterförbundet, till hvars kassa dess styrelse genom
sitt kraftiga arbete lyckats insamla ej mindre än
175,000 kr., är också allmänt bekant; det är ett
lifsverk vackrare än de flestes, som Hamrin i denna
egenskap kan blicka tillbaka på — ett lifsverk,
som kommer hela den kår till godo, hvilken han
tillhör.
Se vi nu på de masker af Hamrin, som
influtit i detta utmärkta nummer af »Scenisk konst»,
så märker man ett genomgående fysionomistiskt
drag hos dem alla. Man spårar, att den afbildade
en gång varit präst, det syns på kindernas
apostoliska rundning och det strängt evangelistiska draget
öfver ögonen.
Så har också förhållandet varit. Hamrin har
i sin ungdom varit präst. Att han blef röfvare i
andra akten berodde dels på en mellan honom
och ett visst konsistorium skiljaktig uppfattning
af innebörden i de s. k. qvartodecimanernas läror
(se Kyrkohistorien) och dels på en okuflig längtan
efter teatern.
Hans far, som var kronofogde i Lappland,
märkte på grund af afståndet icke, när
öfver-gången skedde. Han trodde, att Ossian höll på
att förbereda sig till sin profpredikan i Vimmerby
landsförsamlig, under det sonen i själfva verket
vid Svante Hedins sida stod på Kungl. teatern i
Stockholm och levererade fransk komedi. Ideligen.
Fortsättningen och utvecklingen af denna
familjetragedi hör icke hit, hvarför vi här sätta punkt i
detta afseende.
En af bilderna här ofvan visar en scen, där
miljön är en af Dramatiska teaterns klädloger. Just
densamma, som Hamrin brukar vistas uti, när han
inte sitter i köket inom samma teater.
Vid hans sida står Hultman, hvilken icke är
samme man som under detta namn brukar ställa
till bazarer på Cirkus och krama sönder brottare
i atletklubbarna. Denne sistnämnde är nämligen
en stark man och premieraktör, under det
skyddsängeln vid Hamrins sida är en kvick man och
skräddare. Hvilket precis inte alltid är detsamma.
Om du, älskvärde läsare, en afton ser Hamrins
namn på affischen och beslutar dig för att söka
upp honom i hans klädloge, kommer du — nota
bene, om du lyckats afvärja regissörerna Grandinsons
och Axel Roos’ beklagliga tendenser att vilja köra
ut dig — efter att ha passerat en halsbrytande
Himmelsleiter till en korridor, där du hör läten
något påminnande dem du kan föreställa dig höra,
då en buktalare sjunger in i en fonograf. Ditt öra
blir emellertid så småningom vandt och du tycker
dig urskilja artikulerade läten. Så ljuder det:
— Din himla Hultman, kan du inte få
finkelslöjan så pass ur ögonen, att du kan finna
kragknappen . . .
Eller också hör man något, som börjar med
ett stilla adagio och som så småningom växer till
ett fortissimo:
— Ta fram de gula nankinsbyxorna, säger
jag dig. Kan du inte med din välsignade
pilsnerblick upptäcka dem . . .
När man så träder in, väntar man sig fa
skåda ett vildt slagsmål. Så är dock ej fallet.
Det är endast en fagon de parler mellan Hamrin
och hans påklädare Hultman. Så ha de båda
hållit pä i många år ä la Konovv och hans korpral
och de starka orden störa icke den ömsesidiga
tillgifvenhet de båda stormoriginalen (nu slå de
ihjäl mig) hysa för hvarandra.
Hamrin är inte så farlig, som han låter och
Hultman är ingen skräddare, fast han är skräddare.
Tvärtom är han en modig man, som under många
år beklädt (aj!) den post han innehar.
Sista gången jag såg en mask af Hamrin
var som den rättrådige Just i »Minna von
Barn-helm». Den var utmärkt gjord. Så bra t. o. m.
att jag satt och erinrade mig Falstafif-Wallengrens
definition på Aristides, »som var en så rättrådig
man, att han icke kunde förmås betala sina
fordringsägare med mindre dessa kunde visa, att de gjorde
ett rätt bruk af penningarna.»
För öfrigt har Hamrin alltid varit känd som
en lyckad maskör. Vi erinra blott om
högbåtsmannen i »Fregattkaptenen», en oemotståndligt
komisk mask. Att närmare skildra den populäre
och allmänt kände skådespelarens gärning ligger
icke inom ramen för dessa rader. Därför punkt.
Heder och vördnad!
Bon soir.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
