Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
honom mera, än om de blifvit uttalade af hans
fulltrognaste män.
»Vill Thorolf gifva sig på nåd och onåd», sade
han, »då skall han få behålla sitt lif, dock skola
hans män straffas!»
Det var det enda, som Harald ville medgifva,
och Thorolfs frände Ölve framförde konungens bud.
Men sådana vilkor ville icke Thorolf mottaga.
Ölve kom snart tillbaka med Thorolfs svar.
»Det enda Thorolf beder dig om, konung»,
sade han, »är, att du må tillåta honom och hans
män komma ut och pröfva öppen strid med dig.»
»Nej!» svarade Harald, »sådant tillåter jag icke!
Jag vill icke uppoffra mitt folk; kommer Thorolf ut,
gör han oss stor skada, om han också icke är så
manstark som vi!»
Och därvid blef det. Men konungen befallde
att sätta eld på gården, och de torra tjärdränkta
timmerväggarna och det näfverbetäckta taket
be-gynte snart att brinna. Lågorna slogo mot skyn,
och en tjock rök, som tycktes sucka af sorg öfver
sin tillvaro, ringlade sig i ständigt ökade ringar
uppåt, dragande för vinden bort åt skogen.
Då fick man se, huru bjelkarne på ett ställe
bågnade och brötos.
Det var Thorolf och hans män, som med
förenade krafter lyckades bryta sig ut. Först såg man
Thorolfs höga kämpaskepnad, näst efter honom kom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
