Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tvenne söner, af hviljca Erik var den äldre och skulle
efter fadern blifva konung i Sverige; den yngre,
Håkan, skulle årfva Norge, och tillträdde verkligen
regeringen där 1355.
De store i Sverige, hvilka ständigt sökte
utvidga sin makt gent emot konungen och nu
sär-skildt voro missnöjde med Magnus, emedan denne
sökte inskränka deras friheter och lägga band på
deras själfsvåld, voro måhända denne konungs
farligaste fiender. Ty deras uppförande var sådant,
att konungen mot sin yttre fiende ingenting kunde
utträtta. Först uppviglade de nu den äldre sonen
mot fadern, däruti understödde af konungen i
Danmark. Och sonen lyssnade till herrarnes tal, och
när den yngre brodern pryddes med Norges
konun-gakrona, kunde Erik icke längre motstå frestelsen,
utan gjorde uppror mot sin fader och antog
konunganamn. Det var efter återkomsten från ett besök
hos konung Waldemar, som Erik uppträdde på
sådant sätt. Äfven hertig Albrekt af Meklenburg,
MagnuS’ svåger, förenade sig med Erik och kom
öfver med folk till hans hjälp.
Konung Magnus måste gifva vika, och i en
förlikning, som han ingick med sonen i Jönköping
1357, måste han till Erik såsom konung afträda
sydöstra Sverige jämte Finland. Sedan träffades
fader och son i Lund i början af 1359, då Erik
visade sig ödmjuk och vördnadsfull, men nu var det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
