Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gick till storm, och fartyget drefs ur kosan mot en
kust, sannolikt Bornholm, som tillhörde ärkebiskopen
af Lund. Denne, som hette Nicolaus, hade nyligen
af Waldemar fått Bornholm med Hammarhus i
för-läning och var därför konungens vän, något som
för dessa tider icke hörde till det vanliga i Danmarks
historia.
Han begagnade nu tillfället att visa konung
Waldemar sitt vänliga sinnelag och behöll den
hol-steinska grefvinnan som sin fånge. Det skedde
visserligen under alla yttre tecken af artighet och
välvilja, men för Elisabet var det icke desto mindre
en verklighet, att hon var fånge, och när hon
öfver-lade med sig själf och besinnade, hvad som kunde
vara orsaken, kunde hon väl förstå, att något var i
görningen, som rörde henne nära. Därutinnan
bedrog hon sig icke heller, och hon skulle i sinom tid
komma till visshet därom. Kanske lät också
ärkebiskopen själf henne tidigt nog förstå grunden till
sitt handlingssätt. Han ville nämligen icke — så
förklarade han sedermera — medverka till utan
tvärtom förebygga en så grof synd mot Gud och
äktenskapslagen, som skulle ega rum, om Elisabet
äktade konung Håkan, mellan hvilken och
Margareta trolofvelsen blifvit så högtidligen ingången i
närvaro af ärkebiskop, biskopar och flere både
andliga och världsliga män, att äfven om Margareta
doge, innan äktenskapet kunde gå i fullbordan, ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
