Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
land, började Christian anfalla Sverige, och så blef
det öppet krig mellan båda konungarne.
Det är allmänt bekant, huru konung Carl gjorde
ett enligt tidens åskådning och uppfattning
framgångsrikt infall i Skåne i böljan af år 1452, under
det att förräderiet spelade i hans rygg, och huru
Christian sedan i sin ordning inföll i Sverige. Carl,
med sin sällsamma blandning af kraft och raskhet
å ena sidan, af svaghet och vankelmod å den andra,
var ingalunda okunnig om de förrädiska ränkerna,
kände till och med de handlande hufvudpersonerna,
men ådagalägger en oförklarlig mjukhet mot dem.
Han vill väl straffa, men gjorde det på ett sådant
sätt, att han liksom blott hötte, aldrig oskadliggjorde
sina inhemska fiender. Vi tala här om honom
såsom konung. I sitt första uppåtsträfvande visar han
visserligen icke någon blödighet, då det gällde
un-danrödjandet af politiska motståndare.
Till dessa senare, eller må hända rättare till
konung Christians anhängare, hörde äfven
abbedissan i Vadstena, Carl synes hafva misstänkt henne
att stå i hemligt förstånd, med fienden, men saken
är i allmänhet insvept i dunkel. Enligt klostrets
anteckningar finner man, att han var i Vadstena
den sista januari 1452, stadd på färd till det
förestående härnadståget mot Skåne, och sex veckor
och några dagar därefter var han åter i
Vadstena.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
