Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
o
nom. Aldem tycktes icke mycket hafva svalnat hans
blod. Märkligt nog var af de tre envig, om hvilka
här är fråga, det sista, eller det mellan honom och
konung Christian, det enda, där han själf var den
utmanande, och detta inträffade knappt tre månader
före hans död. Han syntes till och med lugnare
och mera sansad i det första, ehuru han då var blott
aderton år gammal. Dock får man väl äfven taga
i betraktande, att detta inträffade under
förhållanden, som voro mindre egnade att så helt och hållet
uppröra honom, som fallet var, då utmaningen kom
från den polske ädlingen, och ännu mera, då det
gällde den danske kungen.
Det var, då hertigarne Johan och Carl samlade
rikets adel omkring sig och gjorde uppror mot sin
broder konung Erik, som denne sökte skilja den
senare från upproret. Han skref därför till honom
och sökte föreställa honom, huru han bröt sin ed
och rusade sin undergång till mötes, samt varnade
honom för det öde, som drabbade hertig Johan på
o
Äbo. Hertigen skulle icke tro, att icke konungen
vore vid sitt naturliga förstånd. »Eders kärlighet
skall förnimma i själfva gärningen», — skrifver han
— »att vi väl förstå hvilka våra förnämsta fiender
äro.» Hertigen skulle därför med det allra första låta
konungen veta, hvilketdera han ville, blifva
konungens vän eller ovän, »och hvar så är, att I ändtligen
hafver satt eder före, att blifva vår ovän» — heter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
