Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Var det en frukt af de gångna tidernas nöd
och elände, så må man beklaga, att dessa tiders
lärdom så snart glömdes. Det synes, som om
Sverige icke skulle vara vuxet för mycken medgång.
Motgången, olyckorna, nöden frampressa enighet,
kraft, mandom, förmåga af själfuppoffring. Aldrig
har Sverige visat sig större och upphöjdare än i
nödens stund. Men var en gång striden
öfverstån-den och segern vunnen, då lågo vi qvar och solade
oss i segerns återglans. Och däraf föddes
sorglöshet, njutningslusta och veklighet, och den kraft, som
i själfva verket ännu fanns qvar, uttömde sig själf
i gagnlösa inre strider, ofta riktade mot konungen
själf, hvarunder man icke drog sig tillbaka för att
äfven i landets nesa läska sin enskilda hämnd mot
honom. Så kommo tider af skam och vanära, och
frukterna af Gustaf Adolfs och Carl X:s segrar,
kransen af länder kring Östersjön, slets bort, och
så slets Finland bort, icke till följd af bristande kraft
att kunna bevara och bibehålla hvad fådren lämnat
i arf, utan till följd af enskilde mäns ränker.
Nu stå vi åter ungefärligen på samma punkt,
som på den tiden, då Gustaf Adolf uppträdde på
Sveriges konungatron, ehuru så till vida tiden var
svårare för honom, som då trenne krig brunno rundt
omkring våra gränser. Men därutinnan äro vi nu
i hans stad, att vi äro öfverlämnade åt oss själfva
och vår egen kraft. Framtiden skall utvisa, om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
