Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det var nära midnatt, när han steg uppför
trappan till det mörka palatset. Här och där lyste ljus
i rummen. Konungen och drottningen hade lämnat
balen och befunno sig i sina rum. Knuts eget låg
midt öfver konungens sängkammare. Uppkommen
hit, gick han fortfarande fram och åter. Han
tycktes icke vilja tänka på någon hvila denna natt.
Litet emellan stannade han och sammanknäppte
våldsamt sina händer. Säkert stormade det fortfarande
inom honom, utan att han lyckades finna den
besvärjelseformel, som kunde betvinga de upprörda
vågorna i hans själ.
Slutligen stannade han framför ett af fönstren.
Det var en ljus vårnatt, och stjärnorna brunno på
himmelen, blickande så stilla och fridvinkande ned
på den mörka jorden. Knuts blickar sväfvade länge
fram öfver det stjärnströdda fästet, och antingen
talade de himmelska ljusen till hans hjärta, eller
ock hade han nu kommit till klarhet med sig själf.
Ty han föll ned på knä och sträckte under
brinnande bön sina händer upp mot höjden.
När han slutat bedja, reste han sig upp och
drog en ring af sin venstra hand. En sten af
omätligt värde var infattad i den, och hans ögon hvilade
länge därpå, som om han velat med blicken liksom
skära itu de sköna, fängslande blixtarne ur stenens
slipade rutor. Men så knöt sig hans hand om
stenen och han tryckte den våldsamt mot sitt hjärta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
