Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
var den afdånade, som åter kommit till sig och,
sedan han en stund åsett striden, just som benranglet
föll, fått klart för sig, att äfven hans egen enda
räddning bestod i att blifva herre öfver den, som
stört dem i deras nattliga vandring till konungens
sängkammare. Det var Stefan Olofsson, och äfven
i hans hand blixtrade en dolk.
ögonblickligen insåg Knut, att här måste han
eller konungamördaren falla. Något val fanns icke,
ty släppte han den ene, hvilket han måste göra för
att reda sig mot den andre, så måste han förnya
den vilda striden med båda. Detta var en
ögonblicklig tanke, och, hastig som den, högg han
dolken, som han vridit ur benranglets hand, i dennes
bröst, hvarpå han med förtviflans fart kastade sig
baklänges, men därunder svängande sig åt venster,
så att den andre angriparen föll åt sidan under
honom. Utan att han själf visste det, hade han
därvid med den bloddrypande dolken huggit denna
andre fiende i sidan strax under hjärtat, och när
han kastade sig om för att begagna sig af sin
lyckliga vändning, låg denne vridande sig i sitt
blod.
Knut igenkände i den döendes drag Stefan
Olofsson, och han drog sig med afsky tillbaka från
honom. Han hade icke sett honom, sedan den
dagen i Kalmar, då Stefan honom ovetande så djupt
ingripit i hans öde. Men äfven Stefan hade känt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
