Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
armen. Men det var med knapp nöd Knut ville
gifva sig till tåls de få ögonblicken.
Han var känslolös för allt utom den fara, som
hotade Bengt Oxenstjerna, och för hvar sekund som
förgick, tändes en allt häftigare brand i hans själ.
Han kastade på sig sin hatt och störtade ned
för trapporna, tätt följd af ryttaren. Där nere på
torget stodo tvenne sadlade hästar, och de båda
männen satte sig upp och redo i sporrstreck
genom den i sömn försänkta stadens gator till södra
porten.
Utkomne öfver bron och ute på slätten,
fortsatte de vägen i fyrsprång. Ingendera af de båda
männen tänkte på, att de blott voro två och kanske
skulle få att göra med en öfvermakt, mot hvilken
det vore vansinnigt att inlåta sig i strid. Båda
voro kallblodiga, och skulle i hvarje annat fall hafva
tagit förstärkning med sig ur lägret, men nu voro
de uppfyllda af en enda tanke, den att i rättan tid
hinna friherren, och denna utträngde allt annat.
Först när de hunnit ett godt stycke utom
staden, afbröt Knut tystnaden och sporde ryttaren,
huru han fått spaning på friherrens ofärd.
»Jo se, jag följde sakta efter det där svartklädda
spökelset», började ryttaren, »och fast han gick
många gator och krokar, så tappade jag honom
dock icke ur sikte, När jag slutligen fick se honom
gå in i ett litet hybble i ändan af staden bort emot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
