Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Rid sakta utmed häcken här», sade Knut därpå
till ryttaren, »så att vi få hela hopen midt emellan
oss, och när du ser mig svänga fram, så gör du
likaledes. Lyckas vi icke öfverraska dem, så måste
vi här låta våra lif.»
Det gick som Knut beräknat. De afsuttne
ryt-tarne sprungo upp som skrämda får, när de fingo
se de båda fintlige ryttarnes anlopp och höra deras
anfallsrop. Dock var förskräckelsen snart
öfver-gående. Väl var det dem omöjligt att kasta sig
upp på hästarne, men de bildade en krets och
mot-togo modigt de anstormande. En häftig strid
uppstod, men Knut och hans ryttare fingo dock segern.
Tvenne lågo döda på platsen, tre voro så illa
medfarne, att de icke förmådde röra sig, och två hade
lyckats fly.
»Gud vare evigt lofvad, friherre Bengt, vi kommo
icke för sent!» sade Knut, i det han närmade sig
den tilltalade, som satt bunden vid en sten på fältet,
och ej lyckats lösgöra sig.
»Så är det andra gången I rädden mitt lif,
Knut Assarsson . . .!»
»I sägen det, friherre ... få se dock, om I
tacken mig så mycket, när jag sagt eder hvad jag i
åratal gått och burit på ...»
»Men ser jag rätt, öfverste», afbröt Bengt, »så
trängen I till allvarsam vård. Eder arm blöder
starkt, och edert ansikte utvisar, att I liden smärta.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
