Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
såsom sin tids främste konung. Och med afunden
upplefde det gamla nationalhatet. Det fanns nu vid
denna tid flera frågor mellan de båda rikena, hvilka
lätt kunnat gifva anledning till en brytning. Det
var fallet med afseende på höghetsrätten öfver
Östersjön, som Christian ansåg tillhöra sig, men som
Gustaf Adolf bestred och i sina skrifvelser till
främmande makter tillräknade sig. »Man måste se till,
hvem som skall vara mästare öfver Östersjön»,
yttrade Christian förtrytsamt, då köpmännen i
Köpenhamn klagade öfver Sveriges rättskränkningar mot
dem i Danzig. En annan sak, som väckt Christians
missnöje, var, att rhengrefven Otto Ludvig, som
varit i hans tjenst och därunder kommit i en häftig
ovänskap med den danske tronföljaren, nu befann
sig i Gustaf Adolfs tjenst. Rhengrefven hade äfven
stått i ett förtroligt förhållande till Christina Munk,
Christians gemål. Han beskyllde danska
kronprinsen att hafva velat med förgift ombringa honom,
och kronprinsen fordrade upprättelse för dessa
beskyllningar, hvarföre i Stockholm en rättegång
måste anhängiggöras mot rhengrefven, som till slut
dömdes till penningeböter.
Under sådana förhållanden var det klart, att
det svenska riksrådet skulle med oro se orsakerna
till missnöje hos konungen af Danmark ökas.
Emellertid var Christian själf till en början benägen att
se frågan rörande Herman Wrangel och prost Knud-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
