Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
årsgammal, och som knappt hade fått sikte på den
gamle prestens hjärtefromma anlete, förr än hon
räckte armarne emot honom med ett leende, som
påminde om prestens eget.
Fruntimret såg upp med en min, som uttryckte
både förvåning och häpnad, men hann icke säga
något, förr än presten med tårar i ögonen sporde:
»Detta är Joels barn, ja, ja, jag ser det . . . ack,
blif ej förskräckt, jag känner dem alla, alla på
honom. Se, är icke detta Joel upp i dagen?» och
han lade sin hand på en mörklockig gosse, som
något trotsig blickade upp på honom.
»Ja, jag heter Joel», sade barnet, »men hvad
heter du?»
Presten svarade icke. Han var, som om han
med ens varit en gärna sedd hvardagsgäst i huset,
och fruntimret, som icke var någon annan än riks-
räntmästarens fru, trodde, att hennes man skickat
honom in, tills han själf skulle blifva ledig från sina
göromål och kunna komma efter. Hon fann väl
<*
beteendet hos främlingen något underligt, men hon
lät honom med ett småleende hållas, och den lilla,
som satt i hennes knä, tycktes icke gifva sig
någon ro, förr än äfven hon blef litet närmare
uppmärksammad af det stora barnet med de grå
loc-karne.
»Men så låt henne då komma till mig», sade
slutligen presten och räckte fram armarne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
