Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
För de gamle, när de sågo sig omgifna af denna
krans af glada, friska ansikten, eller med uttrycket
af det innerligaste deltagande slutande sig till dem,
var det som om en fläkt från deras egen ungdom
kommit farande och smekt deras sinnen med en på
länge icke anad frid.
Medan de så stodo och nästan glömde det
närvarandes i själfva verket ganska dystra verklighet
för det förflutna, öppnades dörren och Gustaf
Anc-karcrantz visade sig på tröskeln. Han stannade
något tvekande och obeslutsam, om han skulle gå fram,
men kammarrådet kom emot honom och fattade hans
hand samt vinkade med detsamma Christina till sig.
»Barn», sade han, och bemödade sig icke att
beslöja den rörelse, som han kände, »I hafven
ansett mig för hård, må hända ligger det ock i mitt
lynne att vara det, men jag har dock haft edert eget
väl för ögonen, och jag tror ej gärna på opröfvad
kraft. Men hellre än att I skolen sörja, så må
en-hvar veta eder kärlek . . . jag vet nu» — tillade han
leende — »att lycka finnes, utan att hon bygges
på rikédomens förgängliga grund. Här .. . här bor
hon!»
Han lade härvid handen på hjärtat, men slöt
därpå båda intill sig.
David stod strax bredvid, och när tillfälle
erbjöd sig, lade han handen på Gustafs arm, liksom
ville han påminna honom om något. Denne läm-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
