Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Därtill hörde att befria Sverige från det nesliga
beroende, hvari det måste stå till utländingens penningar,
— ett beroende, som likt en Minotaurus kräfde litet
emellan sin gärd. Befrielsen härifrån — ett
The-seusarbete det ock — är hufvudinnehållet af det
kapitel i våra häfder, som begynner med Carl X Gustaf.
Men ej blott ur denna allmänna och större
synpunkt väcker det hos åskådaren ett eget intresse
att se konung Carl vid Oxenstjernas sida i hans
sista stunder, — detta möte har äfven en mera.
enskild och personlig betydelse, och de ord, som
konungen där uttalade: »lycklig den, som så lefvat!
— lycklig den, som så får dö!» äro i dubbelt
afse-ende betecknande så väl för honom, hvilken
uttalade dem, som för honom, om hvilken de uttalades.
Det är beröringen mellan de båda männen i detta
afseende, som vi här företrädesvis, om ock i
korthet, vilja söka framställa.
Carl Gustaf kände sig, oaktadt sin helt och
hållet svenska uppfostran, tidigt som en främling i
Sverige. Hans fader, pfalzgrefven Johan Casimir, var
gift med Carl IX:s .dotter och Gustaf Adolfs syster
Catharina, och därutinnan låg den enda
anknytningspunkten mellan den tyske fursten och Sverige.
Sedermera använde väl Gustaf Adolf pfalzgrefven, sin
svåger, i rikets tjenst, men det sågs ingalunda gärna
af de svenske store, och knappt var konungen död,
så aflägsnades han helt och hållet från all beröring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
