Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
buden. Det protokoll, som fördes vid denna
öfver-läggning, finnes ännu i behåll och breder ljus ej
blott öfver hvad den svenske konungen ansåg sig
kunna fordra, utan äfven öfver hans och de öfriga
mest framstående männens skaplynnen och stämning
för ögonblicket. Corfitz Ulfeldt, en af Danmarks
mest lysande ädlingar, som nödgats (1651) fly från
sitt fädernesland och slutit sig till konung Carl,
tillstyrkte att genast gå på Köpenhamn och varnade
för faran att uppskjuta med dess belägring. Carl
Gustaf Wrangel menade, att man icke borde afslå
underhandlingen, men dock fortsätta kriget. Sten
Bjelke frågade betänksamt, »om konungen skulle
kunna behålla så stora länder». »Det hoppas jag
med Guds hjälp!» svarade konungen lifligt. »Jag
vill samla mina krafter och kasta Norge öfver ända.
Finnas 4,000 knektar hemma, skall jag lätt bibehålla
mig.» Man hör segrarens språk och skönjer hans
vidtomfattande utsikter. De punkter för
underhandlingen, hvilka, redan förut uppsatta, nu upplästes af
Sten Bjelke, visa oss de fordringar, hvilka
svenskarne först uppställde såsom fredens vilkor.
Danmark skulle nu och för framtiden afsäga sig alla
förbund, som voro skadliga för Sverige; det senare
riket skulle erhålla fri fart genom sundet utan
visitation och såsom skadeersättning få Skåne,
Blekinge, Halland, Bohus, Trondhjems och Aggerhus
län, öarna Bornholm, Island, Möen, Saltholmen och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
