Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gärna lät honom hafva sitt tal. Isynnerhet hade
gubben Hjerta mycket bekymmer öfver konungens
hetta, som förledde honom att kasta sig midt i
stridens vimmel. Det skall under den hetaste striden
hafva inträffat, att konungen i sin ifver att förfölja
en afdelning vikande Danskar kommit för långt fram
och blifvit afskuren från de sina samt igenkänd af
Danskarne, som ville taga honom till fånga.
Gubben Hjerta märkte konungens försvinnande och
utropade på sitt vestgötamål betagen af ångest: »Den
förbannata pojken gör väl till slut bå säg själf och
uss ulöcklia!» Men i samma ögonblick sprängde han
af med sin lifsqvadron och, åtföljd af sin raske son,
Lars Hjerta, midt in ibland Danskarne och lyckades
genom sin kallblodiga tapperhet rädda konungen.
Både han själf och hans son blefvo därvid sårade,
och gubben lät konungen höra ord och inga visor.
»Konungen förstod icke kronans tjenst», menade
gubben, »som skilde sig från sin tropp!» Gubben
Hjerta blef general och sonen Lars ryttmästare
efter slaget vid Lund.
Om qvällen efter slaget begaf sig konungen in
till Lund, där han åt aftonmåltid i biskopshuset, och
där bland andra äfven Per Hjerta var närvarande.
Men gubben var vid dåligt lynne, och då
konungen skämtande sade till honom: »I var onder på
mig i dag, general Hjerta!» svarade han icke ett
ett ord. »Hur står det till?» frågade då konungen
Startäci. Hist. Bilder. III.
«3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
