Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Han var tyst och fåordig, gick vanligen klädd i en
gammal vadmalsrock och brydde sig föga om
världen utom sig, för såvidt den icke rörde någon af
hans anhöriga eller — inspektoren. Brukspatronens
fru var en enkel och okonstlad qvinna, sparsam och
noga om allt, men icke snål, tvärtom — och däruti
biträddes hon troget af sin tyste man — skänkte
hon en hjälpsam hand vida omkring till fattigdomens
och eländets boningar. Carl Erik var de hederliga
menniskornas enda barn.
Jag nämnde inspektoren. Han vår
hufvudper-sonen på Ronäs, och allt brukspatronens och hans
frus görande och låtande gick ut på att vara honom
till behag. Det låter underligt och föreföll mig som
en gåta, isynnerhet när jag närmare lärde känna
mannen i fråga. Carl Erik kallade honom alltid
»farbror Carl».
Det var en mycket gammal man, åtminstone
såg han så ut, ehuru han skulle vara jemnårig med
brukspatronen, som tycktes vara i sina bästa år,
fast han närmade sig sjuttiotalet. Men aldrig har
jag sett något så genomvackert, som denne »farbror
Carl». Hans långa, smärta figur, hans regelbundet
sköna ansikte med de hvita lockarne, och de där
ögonen se’n — jag glömmer aldrig denne gubbe.
Och det bredde sig en sådan onämnbar frid omkring
honom; alla, hvilka kommo i hans närhet, glömde
bort sig själfva och sina egna bekymmer för den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
