Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
var som en god artikel i ett tidningsblad, det där
runda hålet på det i öfrigt oansenliga tältet. Alla
ville hafva reda på den; det var som om en
tapper-hetsmedalj blifvit hängd på den gråa duken, och
stoltast däröfver visade sig gråskäggen, stoltare till
och med än gumman, tältets egarinna, som sysslade
därinne och var ifrigt upptagen af de många
kunderna.
Det var en rask och manhaftig qvinna, och
kraft och djärfhet strålade ur de bruna ögonen, fast
hon nu var skrynklig och grå, äfven hon, liksom
hennes tält och hennes kamrater, gråskäggen.
Det var Lotta Svärd. Hon hade varit med år
88, då Gustaf III förde krig med den hatade
ryssen. Då var hon ung och vacker, i sin lefnads vår
»— — — En läpp, en kind
Som hennes så skär knappt fanns,
Och mången krigare sett sig blind
På de bruna ögonens glans.»
Så besjunges hon af Finlands skald, som flätat
den skönaste kransen af minnen från denna vår sista
strid. Hennes skönhet försvann, såsom den lätt
försvinner hos mödans och armodets barn, och den
rest som fanns qvar försvann, när hennes Svärd
fallit i striden. Nu var hon gammal och skrynklig
och brun,
»Men vacker än, fast på annat vis,
För en krigsmans sinne hon var,
Och ofta nämndes hon än med pris
Som i blomningens bästa dar.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
