Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Om qvällen, sedan det blifvit skumt, var Lotta
Svärds tält tomt. Endast Lotta själf var därinne,
och synbarligen tycktes hon vänta på någon, ty
hon såg litet emellan åt tältöppningen, och vid
minsta ljud spratt hon till. Hon höll i handen en
gammal bok med nötta skinnpermar. Det var en
psalmbok, och den ena permen var ännu genomvåt
af blod.
Det var på insidan af den permen, som hennes
ögon hvilade, och tår efter tår föll oförmärkt ned
på ett bleknadt namn, hvilket stod skrifvet på
permen.
»Kerstin, Kerstin», hviskade hon, »och
tiggaren var din son.»
Hon såg upp, och framför henne stod tiggaren
med armen, som hon förbundit. Hon hade ej hört
hans steg eller sett honom glida in genom
tältöppningen, så hade hon fördjupat sig i åskådningen
af namnen på permen. Helt visst voro heliga
minnen förbundna med dessa namn.
När tiggaren fick se boken i hennes händer,
sprang han fram och grep efter den med häftighet.
»Stilla, Erik», sade då Lotta Svärd, »jag vill
icke behålla boken. Den låg qvar efter dig på
drifvan, där du föll, då du bar ut granaten. Din
mor var min vän i barndomsdagar, då vi tjente
hos majorens; nu är hon död, kan jag tro, stackars,
stackars Kerstin.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
