Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fram genom sin egen tyngd, där blir ett svalg
mellan fordom och nu, och hon skyggar nästan tillbaka
för att se märket, där första steget togs i denna
riktning. Det fordras kraft att slita dessa band,
och denna kraft besitter hon icke, har glömt till
och med hvar den finnes.
Wolfgang Heijel var ett sådant brottets ofFer.
I detta ögonblick tänkte han icke på något annat
än det hinder, som ställdes i hans väg, och på
medel att undanrödja detta hinder, och när han hörde,
huru de drogos fram i ljuset, den ena efter den
andfa af hans onda gärningar, retades han blott ännu
mera däraf. Hans beslut blef ännu mera oryggligt,
taflan af det förflutna, som ställdes för hans ögon,
gjorde honom vild. Han störtade framåt, som
tjuren, när man visar honom en röd duk.
»Här är icke tid till några känsloutgjutelser,
sir Edvard eller herr Peter, hvilket ni behagar. Jag
är icke sinnad att förändra en bokstaf i mina planer
för er skull. . . . Saken är helt enkelt den, att jag
vill hafva reda på min dotter; hon är i ert våld, nå
väl, ni blir min fånge, tills ni lämnar mig henne.
Hon må bli lösen för er frihet.»
»Har du förlorat förståndet . . .? Din dotter, jag
din fånge ...»
»Säg fort, hvar är hon, eller, vid lefvande Gud,
jag skjuter en kula genom ditt hufvud . . .»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
