Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Än jag då?» frågade Hvass.
»Kan du skilja dig från alla, hvem det vara
må . . .?»
»Salig herrn sade: ’glöm ej Mariannas barn!’
jag gör allt hvad hon vill, att jag skall göra,
mamsell Aurora.»
Några dagar därefter hade Aurora lämnat
Sveaborg.
22.
Amiralen af blå flaggan.
Den dagen, som Carl återsett Aurora och skilts
ifrån henne, var han, som vi kunna föreställa oss,
ett rof för den bittraste sorg. Men just i sorgen,
och kanske företrädesvis där, visar anden sitt
herravälde öfver materien. Krigaren helsar med glädje
den hvinande kulan, som gifver honom en kyss till
döden, och ett jubel står att läsa på det bleka
ansiktet ännu i döden. Men i de strider, där det
gäller anden, i hjärtats osedda kamp, där, om en
kula träffar, kan en död följa, det bleka vansinnet,
eller också en lifslång tomhet med dagar utan sol
och nätter utan stjärnor, en ständig vinter. Det är
blott en ande af högre ordning, som kan höja sig
öfver gruset af sin förbrända lycka och med ett
vemodigt leende se lifvet an, sedan allt hvad han
haft kärt vissnat bort i hans hjärtas lustgård.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
