Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jag kan ej dären locka
från blia molnen:
dock är jag nöjd; på jorden
är han föraktad.
Så sjunger den onde jätten i bergssalen, trollet
i folkvisan. Är hans sång månne blott en tom fras
utan motsvarande verklighet? Det är åtminstone
något, som menniskan har att hoppas på . . .
Men det onda, det godas motsats, måste finnas,
striden måste finnas, och den blomman har ännu ej
blommat, kring hvars stjälk ej någon gång ormen
krupit. Segraren finnes också och lefver nu som
fordom, då riddaren under korsets tecken krossade
den onde anden.
Det var i Kuopio, som grefve Peyran återfann
Aurora. Det var hans skugga, som kaptenen så
ifrigt förföljde. Aurora hade, trogen sitt löfte, sökt
försvinna ur världen, på det sätt som ett sådant
beslut kan utföras i vår tid och i nordens länder,
där inga kloster finnas. Det var endast för sitt
land hon lefde, för sina stridande landsmän och för
honom, som hon en gång skänkt sin kärlek, och
hvars bild ännu lefde i hennes hjärta, såsom det
högsta, det ädlaste, det bästa på jorden.
Därför stod hon också vid hans sida i
sjukrummet, därför följde hon honom ständigt
skyddande och hjälpande och fäst besluten att, när
stunden var inne och ingen räddning att finna undan
öfvermakten, falla kämpande vid hans sida.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
