Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - von Palthen - Pantzerhjelm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
210 PANTZERIIJELM.
Tab. 3. Samuel, f. 1753 214/86.
Johan Frans (se Tab. 2), f. 1725 17/2, ad- Sofia Barbara, f. 1755 24/7.
vokatfiskal vid Wismarska Tribunalet 1749; svenskt Johanna Juliana, f. 1757 2/1, † 1764 20/3.
justitierådstitel 1759; † 1804. Var en mycket pro- Frans Jakob, f. 1760 20/5. † 1761 25/9.
duktiv författare. Gift 1751 7/9 med Katarina Johan Karl, f. 1763 7/1.
Eleonora Boltenstern; Jotter af assessorn Johan 5015 S s. G S ss
Frans 2 1077 (n.o 2295). sad B a
; Pommersch-Rügianischer Stats-Calender; Dälmnerts
Pom-Kristina Beata, f. 1752 28/2. mersche Bibliotek; Kneschke, Deutsches Adels-Lexikon.
Adel. ätten Pantzerhjelm.
Vapen: En blå sköld, skuren meddelst en rätt upstående spets af gulld, hvilken är belagd med
en blå pantsarskjorta, som är fodrad med rödt, fölgd öfvergående med en rätt framstående öppen
tornerhielm, zirad med en röd fiäder, spitsen är fölgd till höger med en brinnande granat af gulld; till
wänster trenne i en triangel uplagde kulor af samma metall. Ofvan på skölden står en öppen tornerhielm,
zirad med en af gulld, silfver och blått vriden hjälmkrants, hvaruppå stå tvänne i kors lagde estandarer,
det högra af silfver, det vänstra rödt, imellan hwilka en gul utslagen fana stäld är, belagd mitt uppå
med en sig till höger wändande svart grip. Hjälmtäcket är blått, fodradt med silfver, kantadt och
uppbundit med gullfrantsar och tåfsade snören. Valspråk: Lif och ära lika kära.
Slägten är enligt nedanstående berättelse en gren af den gamla adliga ätten Bock af Buckila, n:o 247.
Berättelsen är uppsatt på Skiepsta den 19 Oktober 1761, således nyss efter den till Pantzerhjelm adlade
Jakob Holmstedts död och undertecknad af Hans Tiburtii Pantzerhjelms svåger H. G. Transkiöld, vidimerad
af Carl Magnus Aurelius, samt lemnar följande, i sammandrag gifna, antydningar: då Åbo Slott af hertig
Karl intogs 1599, varnades bland andre en Bock af Buckila (jemte söner?) såsom svenske adelsmän, ”de der
om sitt anseende borde något besinna”, att för framtiden ”icke hålla, det med papistiskt pack, rikets verkliga
fiender”; men — ”för denna gången skulle han dock få behålla hufvudet”. När nu Keksholm 1609
intogs, så befans samme höfvidsman Bock, jemte familj, icke allenast hafva varit i fästningen under sista
tiden innesluten, utan blef ock af vittnen öfvertygad om att ha varit särdeles verksam vid försvaret, samt
att, likasom sönerne, ha förstått såväl finnarnes som ryssarnes ”språk och tecken”. De förklarades hafva
burit afvog sköld emot fäderneslandet. K. Karl d. 9:de dömde nu om hela den ”utskummade
förrädarekulan”, att de der af adelig stämma vore ”skulle decapiteras och förklaras adelskapet förlustige”. Sålunda
halshöggos fader och fyra söner. Men en behjertad qvinna, Maria Holmstedt, samlade slägtens
guldprydnader och klenodier, passade på under ransakningstiden att ”rymma det grufveliga regementet”, i det
hon medtog den yngste af sönerne, hvars amma hon varit, den då sex- eller sju-årige Jakob Sigfrid Bock.
Maria Holmstedt utgaf honom under tiden för sin egen son och vandrade — kanske åratal — tills hon
bosatte sig i Mähren eller i Sachsen. Under det stora slaget vid Breitenfeld 1631, då trupperne på
svenska härens venstre flygel, sachsarne, veko, framred en ung man inför Gustaf Horn och tilltalade
honom med de orden: ”född svensk undersåte och döpt till en ärlig lutheran, vill jag icke nu följa
mine ”nye landsmäns exempel! Jag hafver innehaft en hauptmans grad i deras rytteri; hafven I något
”att gifva mig att göra, så är jag redobogen att offra lifvet för mitt gamla fädernesland”. Horn gaf
honom då befäl öfver ett kompani, hvarmed han ”så berömmeligen agera visste”, att han ”vid
gudstjensten den andra dagen” af Horn ”framhafdes” såsom den der gjordt sig värdig att för konungen blifva
förestäld. Någon liten tid derefter blef Holmstedt, då hau, jemte fyra andra till häst, undsatte
konungen och någre af befälet hvilke lupo fara att ”attaqueras och afskjäras”, medan de bespejade fiendens
”campementer”, sjelf tillfångatagen af ”krabater”, spolierad, röfvad och ”hudflängd”. Helt afklädd och
ömkeligen medfaren återvände han dock efter några dagar till svenska lägret. Konungen gaf honom nu
fullständig utrustning och mundering såsom officerare af rytteriet. Deraf finnas karbin, kruthorn och ett
par emaljerade sporrar, hvilka k. Gustaf d. 2:e Adolf sjelf burit, ”såsom ett vedermäle ännu här på
Skiepsta i behåll” *). Dertill gaf konungen honom tillåtelse att utbedja sig någon synnerlig nåd, —
”eller om han ville till adeligt stånd blifva upphöjd”. Han knäföll då inför konungen och utbad sig att
få återtaga sitt gamla namn och sköldemärke. Sedan emellertid konungen afhört, hvad han hade att i
detta ärendet andraga, antog konungen ett omildt ansigtsuttryck, vände sig ”kurt om på klacken” i det
han med en sträng och oförväntad röst yttrade: ”hvad min högstsalig herr fader, glorvyrdig i åminnelse,
”hafver gjort, det giörer jag icke om igen”. Holmstedt, hvilken konungen icke mera så nådigt
bemötte, behöll sin ammas namn och följde senare de återvändande trupperne till Sverige. Hans
sonsonsson blef åter adlad 1760 med namnet Pautzerhjelm.
*) Egas ännu i dag af kommendörkaptenen Ludvig Pantzerhjelm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
