Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
72 CASA POLIDORO.
Och så flyttade Büchler åter upp till artistqvarteren,
der han tog in i ett obemärkt hotell.
Men minnet af Estrella och hennes döende blick
lemnade honom ingen ro. Han ritade upp Polidoros
hus och stod långa stunder betraktande loggian, som
han ordnat, sasom hon vid första anblicken synts honom,
med den halft dolda qvinnoskepnaden. Inga bekanta
sökte han mera och glömdes slutligen.
»Usch då — är det slut nu?» —
»Ja, visst är det slut, mina damer.»
»Det var besynnerligt, får man inte en gång veta,
hvart hjelten tog vägen; det brukar dock vara en
oeftergiflig rättighet.»
»Sant nog, men ho kan hjelpa, om det icke sker.»
»Nå men, hur känner ni då det öfriga af historien?»
»Jag vandrade en gang för ett par år sedan i
Albanobergen och kom till ett stensäte, der jag beslöt
hvila en stund, körut satt der en barfotamunk, lastad
med sin stora tiggarpåse. Han såg ytterst tarflig ut,
hade hättan nere, och ett tjockt silfverhvitt skägg böl-
jade öfver det insjunkna bröstet, som häfdes med
svårighet. »Vill ni göra mig sällskap, fader», sade jag,
»ni tyckes behöfva stöd.» Då spratt han till, afbröt
tumningen pa paternosterbandet och såg mig skarpt
i ansigtet. »Känner ni mig då?» — frågade han. Svaret
blef nekande. »Kom, skola vi följas åt, jag är ej så
klen, som jag ser ut. Men till lön för er välvilja skall
ni fa höra en sällsam berättelse.» Och nu förtäljde han
allt, hvad här omtalats. När han slutat, ringde det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
