Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SUNE HÅRDSSONS ÄFVENTYR. IO7
strängaspelet, och jag måste öfvertyga mig, om jag
sett rätt. Så är det; de för obeväpnadt öga osynliga
tecknen finnas i ringens stjernor; han är äkta. Hell,
hell, hell! välsignad vare visheten och hennes sanna
apostlar!»
Derefter satte han sig åter. »Ni ser, Sune, af
hvilken talisman ni är i besittning. Ni tyckes mig
vara en bild af sjelfva ärligheten och skulle ej hafva
hjerta att föra en gammal man bakom ljuset. Så säg
mig då i den heliga vishetens namn: huru har ni fått
denna ring?»
Den tillfrågade gjorde reda för sättet, hvarpå kle-
noden kommit i hans våld eller vård, och begagnande
det gynsamma tillfället och doktorns stämning, sade
han sig vara pligtig att uppsöka egaren, hvarför han
ej kunde, såsom eljest hade varit lätt och önskligt,
stanna vid Rostocks redan berömda högskola. Under
tiden hade båda lemnat sina platser, och Lotharingius
stält sig bredvid den stora spisen, ofvan hvilken hängde
ett urblekt skynke, en draggardin. Sune stod midt
emot honom ute på golfvet; och då djeknen slutat,
sade doktorn, i det han drog undan gardinen: »Känner
ni denne?»
Sune blickade upp och utropade: »Fogcltjusaren!
det är han . . . kajorna . . . ringen!» Så var det ock.
Porträttet, stelt och måladt med 1300-talets otymplig-
het i sådana alster, svartnadt och skadadt genom den
delvis affjällade temperafärgen, framstälde mannen med
alldeles samma anletsdrag som de nyligen sedda, men
han var klädd i en forntida dalmatika, höll venstra
handen pä en uppslagen bok, och å den högra, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
