Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SUNE HÅRDSSONS ÄFVENTYR.
182
Under tiden fick Sune af den gamla veta, att vissa
horder bland det i Europa så kallade vandrande folket
voro verkliga hindostaner, hvilka, genom krig och
förföljelser jagade från hemmet och dragande sig ända
bort mot den fjerran vestern, dock bibehållit sägnerna
om sitt land och bevarat sitt språk. De hade ock
noga reda pa vägen, genom beskrifvande sånger, och
Theophrastus var den, som uppsökte och pröfvade
dem, om de voro värdiga att återvända, då han med
sin öfvernaturliga magt gaf dem dufvohamn och så-
lunda hemförlofvade den ena stammen efter den andra.
Samma förvandling hade ock Sune undergått samt
följt den öfriga flocken.
Han gick äfven utåt fälten eller satt med patriarken,
som berättade manga äfventyr från vandringsdagarne
i den kalla vestern och huru de vandrande ledo der,
mest genom förblandning med lösa röfvarhopar, som
öfvade våldsbragder och skändliga dåd.
Öfverallt der Sune vistades höll sig Anja så nära
som möjligt intill honom. Var hon någon stund borta,
tyckte han, att någonting fattades, han blef orolig och
gick sjelt att söka henne. Men, om han ville fatta
hennes hand eller famna det veka lifvet, darrade hon
och rodnade, men drog sig hastigt undan. Då här-
mades Sune, för att i nästa ögonblick åter känna sig
oemotståndligt dragen till den sköna flickan; och i
solnedgången voro de hvarandra så nära, och den unge
vise sag sa kärligt i hennes ögon, att han glömde
helsningen till det aflägsna, kyliga norden, hvarom
ingen påminnelse mera tryckte hjertat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
