Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
214 SUNE HÅRDSSONS ÄFVENTYR.
och ringa nöje. Men det kan ej hjelpas, det får gå,
huru det vill, framåt måste vi.»
Den sjuke jemrade sig, och då hans vän ej syntes
böjd för vidare meddelande, lemnade Sune honom i
fred. Nu var han dock så i farten att samspråka, att
han uppsökte sin dragoman.
»Jag borde harmas på dig, som väl lärer hafva
gjort mig känd af alla här.»
»Det har ej skett för ro skull, herre. Då vargar
stryka kring lammet, är godt, att det har många vaktare.»
»Tack för liknelsen, ty jag är väl det ulliga kräket;
men hvar ser du ulfvarne här, de som vilja åt mig?»
»Det är väl lag inom karavanerna, att den begår
brott, som hetsar de vandrande till inbördes fiendskap.
Men, helige man, du tror ej på det onda och fruktar
det ej, derför måste du varnas. Se denna och säg
hvad du menar om den.» — Han tog fram sin börs
och ur denna en ring med en stor karniol, i hvilken
ett lejon och två G voro inslipade.
»Detta tyckes vara Venedigs ryktbara Marcuslejon
och de två bokstäfverna — nå ja, hvarför icke: Gior-
gione — det kan passa ihop.»
»Godt; att arbetet är frankiskt, det ser äfven jag.
Än denna da?» — Nu vecklade han upp en klut och
tog ur den en svart tuss, som utbredd bief en våt
silkesvante. »Han var så blodig, att jag måste skölja
af honom. Hvad tror du nu? Ringen och denna höra
ihop, de sutto på samma hand, men den hvita handen
kastade jag åt fiskarne i Indus, sistlidna natt.» —
Sune blef bestört och svarade ej, men tjenaren
fortfor: »Förstå mig rätt, vördade fader, min mun är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
