Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
212 ATELIERN.
Hon var så vacker. Hvar hon fått sin fägring,
vet himlen — ej den kom från far och mor —;
och dag från dag den tycktes gå i stegring,
allt härligare blomman stod i flor.
Hvar helst hon syntes, blef det en belägring
af blickar, till dess vårdartrion svor
att svartsjukt dölja vid föräldrahärden
en skatt, som tycktes allt för god för verlden.
Hvad hjelpte det? Hon var ju redan hunnen
af alltets eld, som ljuft i känslan brann;
för flickans tankar var oasen funnen,
der var så soligt, solen var ju han.
»Giovanni!» suckade den sköna munnen,
och uti hjertat sucken genljud fann. —
Hon honom såg från fönstret första gången
och vardt betagen, liksom han var fången.
Han sjöng om qväll’n. Hon lyddes; slägten äfven.
Hon gladdes barnsligt, slägten den blef arg,
och fadern sade: »Akta dig för räfven,
om han dig råkar, var på blickar karg».
En spindel lik, som rubbats utur väfven,
var modern; gamla moster blef en varg,
som ville bita. Rädd för prat och rykten,
tog man i hast till annan bostad flykten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
