Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TILL JOHN GEORG ARSENIUS. 105
Likt “»enslig svan», ifrån hvars »brutna stämma»
en »afskedssång» kring nejden »trånfullt ljuder»;
likt »pelikanen», då han »ungen» bjuder
till dryck sitt blod, hvars ström han ej kan hämma;
likt kräftan, som, fast kittelns vatten sjuder,
än håller vännens stjert i kärlig klämma;
ja, »likt en meteor — förutan like»,
som rusar ned och slocknar i ett dike:
så rusar, bjuder, klämmer jag och klagar,
ännu på »vers», men denna blir den sista;
derefter vandrar jag, ett nytt slags Hagar,
till öknen — törs ej mer med »musan» tvista. —
Följ med, o Ismaël! Dig skall ej brista
på vatten dock; slikt har jag alla dagar,
när vi nått slut på »sångens törnekosa»
och slå upp tjället i oasen: Prosa.
A—ah! Så skönt! Det är, såsom skulle man tagit
af sig black och handklofvar.
God dag, bror Arsenius, hur mår du? — Föreställ
dig ett sådant misstag å ömse sidor, som legat till
grund för den besvärliga verskorrespondensen. Du
trodde, att jag var särdeles road af skrifvandet, och jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
