Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
228 BREF.
Käre Larsson’.
»La bataille commence ■— je me sauve!» — sa
soldaten, men det var en skral soldat. Han var »resig-
nerad» och gaf böfveln att våga något i stridens tum-
mel, hvarest visserligen ära och befordran stodo att
vinna, men också obehagliga knäppar. Det först-
nämnda ville han nog vara med om, men risken och
stretandet voro otrefliga; derför lade han i väg med
gevär och packning, kröp bakom en skottsäker sten-
knalle, tog fram sin brödknalle och satte sig att tugga
på den enkla frukosten, under det kamraterna sköto
och höggo och stucko sig väg upp igenom förskans-
ningarne kring »lyckans galoscher». När de nådde
dessa, voro såriga fotter, blodiga näsor och igen-
bommade ögongropar glömda, och de sträckte sig
med välbehag på lagerbäddarne, ty de hade pröfvat
kraften och visste sig kunna lita på den, när det gälde.
Och när de reste sig igen, gick det som en dans att
i lyckogaloscherna trafva omkring på ärans höjder,
bland idel rosor och pioner, smörklimpar och honungs-
kakor. Då blefvo äfven de resignerade och tyckte,
att det ändock icke var så galet att hafva slitit ondt
i striden. Men soldaten n:r i luskade allt jemt om-
kring bland ljungen och stenrösen, blickade emellanåt
tungt suckande upp mot den lummiga höjden och
märkte, huru resignationsdieten blef för hvarje dag
svårare att uthärda. Visst träffade han i snaren sam-
man med en hel hop andra tappra gossar, hvilka lik-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
