v. 1.
Herr Bengt förde härligt skön Sigrid allt fram,
till dans i den skimrande sal,
När kungen, den svartsjuke, detta förnam,
då krympte hans hjerta af qval.
När kungen den svartsjuke, detta förnam,
då krympte hans hjerta af qval. Skön jungfrun af riddaren löste i lek
mång pant med sin rosendemund;
då bleknade kungen och tänkte på svek
att krossa den älskog i grund. »Och hör I, herr Bengt, af ert huggvana svärd
jag rönt månget lysande dåd,
pokalen jag nu er kredensar som gärd
af furstelig huldhet och nåd. Stolts Sigrid, den vänsta i tärnornas rad,
må stånda med er under pell.
Att hemta min biktfar rid derför åstad,
han skall eder signa i qväll.» Med gullringen röd fäste riddarn sin skatt,
och hon tog från barmen en ros;
den band hon med perlor vid brudgummens hatt,
förr’n han drog i mörkret sin kos. Men kungen på genvägar sände två män
med armborst och skäktor af stål:
»Det gäller ert lif, om I kommen igen
och ej hafven träffat ert mål. Herr Bengt måste stupa likt vingskjuten falk
och grafvas vid alträsket ned,
ty han är i landet den argaste skalk,
som någonsin gångare red.» Och nattmännen lydde det skändliga ord,
för mördarehand föll herr Bengt,
och lönligt han myllades neder i jord,
hans ros blef i hjerteblod dränkt. Men der tog den rot och sköt uppåt med fart;
ett järtecken himmelen gaf:
ty plantan spred väldiga törnen, som snart
betäckte den skuldlöses graf. Skön Sigrid begrät med mång tusende tår
sin vän, som så plötsligt försvann,
och falskt qvidde kungen: »Ack, aldrig jag får
en kämpe så dråplig som han.» Fast fursten var misstänkt, han giljande bjöd
åt ungmön sin hand och sin borg,
der gycklares harpolek stundeligt ljöd,
ett hån för den tröstlösas sorg. Och henne till ära der bröts mången lans
i riddarspels glänsande prakt,
men kungen hvar qväll tvang den sorgsna till dans,
hon tvangs hvarje morgon på jagt. Så redo de vilse en gång djupt i skog
och kommo till alträsket hän,
der dimman sin svepduk kring stränderna drog,
och korpar uppstämde sitt skrän. »Fort, vändom, skön jungfru, ty döder mans stoft
här bådas af mötande flägt.»
»Ack nej, stränge herre, så ljuft käns ett doft
af rosor, dem sommaren väckt.» »Skön Sigrid! i gryningens dunkel der står
en vålnad, som isar min merg.» —
»O nej, jag blott skönjer bland törniga snår
en blomma med oskuldens färg.» Vred höjde då kungen sitt stålsmidda svärd
och hastigt mot törnbusken red:
»Om än dina rötter nå skärseldens härd,
jag fäller dig, spökgömma, ned!» Knappt hugget dock hven ifrån blixtrande glaf,
förr’n gripen blef hädarens arm
af törnenas slingor. Men rosen höggs af
och flög till den sorgbundnas barm. Skön Sigrid tog blomman i skälfvande hand,
med skräck hon den kände igen:
ty qvar satt kring stjelken det perlprydda band,
som hon hade gifvit sin vän. Förtviflad hon kysste sin hugkomsts klenod,
tungt föll på dess snöblad en tår,
då började rosen att drypa af blod
så stridt som ur banedjupt sår. »Nu vet jag fullväl, att all verldenes väg
han farit, min fästman så båld.
Mot dig ropar blodet, du nidfurste! Säg,
hvi stupade han för ditt våld?» Så rödt hlödde rosen. Men bleknande gled
skön Sigrid ur sadeln af gull,
och hjertat det brast, icke mera det led
för älskogs och trofasthets skull. Och dagen förgick. Det blef skumt, det blef natt,
kring träsket, der kungen så vild
likt nätfångad ulf uti törnbojan satt,
af brottet en gräselig bild. Så fans han af dem, som sig gifvit på färd
och sökt dagen om, utan rast;
de höggo med yxor, de höggo med svärd,
men törnet höll fången dock fast. Sist hemtades biktfadern. Lyckliga fynd,
för nidingens eviga väl! -
Med ruelse fick han bekänna sin synd,
med bön fick han rena sin själ. Och vigvatten, rikligt i törnsnåret stänkt,
befriade järtecknets slaf
och signade mullen, som höljde herr Bengt,
så att han fick ro i sin graf. Der byggdes en kyrka till banemansbot,
och snart söngo klockornas ljud,
att riddarens grift tog högtidligt emot
skön Sigrid, hans korade brud. I grus ligga kyrka och graf länge se’n,
dock undret från fordom består,
ty törnbusken gror bland ruinerna än
och grönskar så fagert hvar vår. Och än i dess blomskörd af purpur och snö
man trohetens vårdtecken ser,
det får hvarje Törnvallasven af sin mö.
Men — rosorna blöda ej mer. | 
