v. 1. Med hirden drog Svegder allt österut, Han red genom dag och natt: "Jag finner nog Oden i Asgård till slut, Der hämtar jag visdomens skatt." Han eggade fålen och innan kort Var han från följet långt bort. "Framåt! jag är ensam – låt gå, låt gå, Tids nog kommer hvilan en dag. Blott jag skall nu fröjden nå Att hälsas i stamfädrens lag." Och öster ut bar det med vilda språng i skogsdjup, fast stig ej fans, der hördes blott ugglornas klagande sång, der glimmade irrbloss i dans. Snart störtade springarn, men kungen drog sitt breda slagsvärd och log: »Dess bättre, nu banar en väg jag lätt: man Oden skall söka med stål. Mitt mål är den starkes rätt; den segrar, som motstånd ej tål.» Ett kummel stod hejdande vandrarns fart; djerft välte han mossig sten. Ur djupet förnam då den rastlöse snart en underbar sång och ett sken. Der hamrade dvergar med konstfull flit och lockade: »Svegder, kom hit; den gamle hor här; för din klara blick här Asgård, det sökta, du ser, kom ner!” Dårad kungen gick, men — upp kom han aldrig mer. |